Om tron på att det kan gå bra

Vi hör inte hemma där längre, på barnonkologen. Inte för att faran är över, men för att sonen har blivit man. För att han är myndig och numera tillhör sjukhusets vuxenvärld. Men vi är där ändå, han och jag.

Vi lämnar stickpresenter och ska just gå när en pojke full av energi rusar förbi oss. Jag stannar upp. Blir glad på något vis. Han är så full av liv, det är ovanligt på den här avdelningen.

Hans ögon påminner mig om någon, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vem det är. Han far runt på avdelningen och hans tjocka, bruna hår yr. Plötsligt stannar han upp, pratar med mig som bara en sjuåring kan.

”Jag har börjat skolan nu! Jag går i en skola där det finns skolgård både fram och bak! Och jag har fått en syster!”

Han har glimten i ögonen och han skrattar. Det är sju år sedan nu. Vi var mitt i kaoset då. Jag och min elvaåring. Vi andades grunda andetag som knappt nådde nedanför struphuvudet innan de vände. Där lärde vi känna en liten pojke, en liten bebis med ögon så stora och bruna att vi drunknade i dem. Han var mycket, mycket sjuk. Han var svullen av kortison och kal om hjässan av alla cellgifter. Våra möten i korridorerna var ofta korta, men frågan ”hur har ni det nu?” kunde vi föräldrar få svar på genom att se varandra i ögonen, utan att säga så mycket.

Han berörde oss, den lille pojken. Kanske för att jag själv hade en lika gammal bebis hemma och som hade samma fina ögonfärg? Kanske för att hans ögon talade så tydligt om hur han hade det.

Vi låg ofta inlagda samtidigt. På skylten utanför varje rum stod barnens namn och ofta läste vi hans namn i korridoren, liksom min pojke hade sitt namn skrivet utanför vårt rum. Fortfarande idag läser jag barnens namn på tavlorna och hoppas att de barn, vars namn inte längre står på skyltarna, nu är ute i livet igen och inte bortom den här världen.

Alltför många barn vi träffat och berörts av är inte längre med sina familjer. Vi sågs bara under det året min pojke var i behandling. Jag har tänkt på honom, den lille pojken. Och undrat, hoppats att allt gått bra. Men när man varit där vi varit är det ingenting vi tar för givet.

Det är först när jag möter pappan som hör till pojken som allt faller på plats. Det är ju han! Jag stannar upp. Känner hur tårarna fyller mina ögon och jag fylls av glädje. Hans pappa berättar, på det sättet som vi föräldrar talar med varandra när barnen är med, att livet är bra. Livet är bra! Det är inte alltid enkelt och vi är sargade av det som varit och är. Men han är här nu. Jag bär glädjen och tacksamheten med mig när vi går från avdelningen. Och jag kan inte sluta le när jag skriver nu heller.

Det kan gå bra. Många barn vi möter i kris och som vi sedan inte ser mer finns ändå kvar här på jorden, de är livs levande och har ett härligt liv. Hopp!

/Helene Kindstedt