Om den kroppsliga och själsliga lyxfällan

Det är fantastiskt att vara förälder. Och har man varit nära döden med något av sina barn har man fått en påminnelse om att det gäller att njuta. Jämt!

Jag stjäl kramar av min nu artonårige son och tänker att det är fantastiskt att jag får ha honom här. Jag sitter och fnittrar med min dotter i den ljumma sommarkvällen på altanen. Jag ligger i hängmattan på semestern med min sjuåring och tänker att egentligen borde jag ju…

Men jag väljer att ligga kvar. För jag vet att det kommer en dag när de inte har tid med mig. Det gäller att passa på när man kan och får. Det är fantastiskt att vara förälder. Och ibland är det fantastiskt svårt att vara förälder och samtidigt ta hand om sig själv. Det behövs ingen svår sjukdom eller något undantagstillstånd för att vi ska känna oss otillräckliga och trötta som föräldrar ibland. För att vi vill att barnen ska få all kärlek, få alla sina behov tillgodosedda, få alla saker som andra barn får och så vill vi att de ska vara lyckliga. Jämt.

Det är väl helt naturligt att vi fokuserar på barnen, tänker jag för mig själv. Jag menar, det är ju mitt ansvar att se till att alla de där behoven tillgodosedda?

När mitt äldsta barn hamnade i barncancervärlden ställdes mitt liv på ända. Han var elva då, och hans syskon 8 år respektive 9 månader. Livet var redan innan ganska intensivt, och jag var ganska trött. Nu rämnade marken under mina fötter och andetagen var grunda. Luften nådde liksom inte ända ner i lungorna, i kroppen. Andetaget stannade någonstans vid övre magmunnen. Det var kris.

Jag sov inte. Första veckan på sjukhuset sov jag sammanlagt fyra timmar, uppdelade på några minutrar här och där i en soffa i något väntrum. Jag gick på adrenalin och på diverse huvudvärkstabletter. Så småningom sov jag lite bättre men alldeles, alldeles för lite. Och så småningom åt jag också, men alldeles, alldeles utan fokus på vad min kropp behövde.

Det var en daglig cirkus av operationer, medicinering, akututryckningar, cellgifter, strålning, blodtransfusioner och undantagstillstånd. Allt handlade om det sjuka barnet. Och när inte han behövde mig fanns två andra barn, en make, hus mm vars behov tycktes skrika högre än mina. De fick bottenskrapet av mig. Och jag ställde mig själv åt sidan. Jag är förvånad över att jag överlevde.

Så här efteråt förstår jag att jag levde över mina tillgångar. Jag struntade fullständigt i hur det gick för mig själv och jag tog inte ansvar för mig och hur det skulle blir framöver med min själsliga och kroppsliga ekonomi. Missförstå mig rätt. Jag dömer varken mig själv eller någon annan här. Det bara blev så. Jag kunde inget annat då. Det där TV-programmet, Lyxfällan ni vet? Det kan jag titta på ibland, och lite fördomsfullt undra hur man kan ta ett telefonlån och gå på Gröna Lund med ungarna när man inte har råd… herregud, det får man ju betala dyr ränta för i flera år efter? Vi tittar och förundras. Och ett sting av skuld kommer över mig när jag inser att jag dömer de här föräldrarna för att de inte har bättre koll på sin ekonomi. Och så inser jag att jag gjort precis likadant. Fast med min själsliga ekonomi.

Jag ska förklara. När pojken blev sjuk hade jag hyffsad koll på det själsliga och kroppsliga kapitalet, om vi kan kalla det så. Fast det är klart, jag var ju nybliven trebarnsmorsa, och många stora energiuttag hade nyligen gjorts. Så när pojken plötsligt blev sjuk hade jag ju inte så mycket sparkapital. Vi gick runt, typ. Plötsligt stod jag inför en chock-utgift och tvingades belåna allt. Man kan säga att jag under den här sjukdomsperioden tog kroppsliga och själsliga telefonlån som fullständigt utarmade mig. ”Jag får sova sen. Jag får äta sen, jag tar en chokladkaka nu, vad gör det? ungen har cancer. Jag får ta en promenad sen. Jag får andas sen.”

Så var pojken äntligen färdigbehandlad. Den elaka hjärntumören hade utplånats och livet skulle gå vidare och nu skulle vi vara lyckliga. I undantagets efterdyningar kom allt ikapp. Kroppens och själens fordringsägare ville ha sitt. Nu ville kroppen att varje timme av förlorad sömn skulle sovas ikapp. Och själen ville sörja, ville hitta fast mark igen.

De relationer jag försakat, de andra barnen och min man ville ha av kapital jag inte hade. Plötsligt gjorde min kropp sig hörd. Den protesterade högt. Plötsligt orkade jag ingenting. Hjärnan fungerade inte och jag kände inte igen mig. Det var som om allt mitt själsliga och kroppsliga kapital var slut, och nu stod Kronofogden och knackade på min dörr. Dags för utmätning utan att kunna mäta ut något. Jag var ju PANK!

Lösningen blev en omfattande skuldsanering som fortfarande pågår. Idag har jag kommit på fötter igen. Men det har tagit sex år. Jag har fått säga NEJ till mycket och NEJ till många. För att jag måste säga JA till mig. Och det är ett svårt och ansvarsfullt arbete att återhämta sig. Men det går. Jag betalar fortfarande dyr ränta för att jag tog de där själsliga telefonlånen. Jag har fortfarande svårt att läsa längre texter. Jag är fortfarande känslig för stress. Jag behöver min minst åtta timmar långa nattsömn.

Men idag förstår jag att det är mitt ansvar att, så långt det är möjligt, vårda min kropp och själ. Jag vill finnas i mina barns liv länge. Jag vill orka vara en bra och ansvarsfull vuxen idag. Jag tänker på det som ett kroppsligt och själsligt kapital som jag behöver ta hand om och förvalta. Jag behöver se till att kapitalet inte sinar och att det kanske till och med finns lite tillväxt och bättre tider att vänta. Och i tider när det är svårt att lägga undan kapital får man ta fram den där tiokronors-sparburken. Och göra små små insättningar i burken i det dagliga.

/Helene Kindstedt