Härsken på december

Är det tillåtet att vara härsken på december? Jag är inte ute efter att sabotera någon helgstämning, men jag frågar ändå.

I det arbete jag just nu har som min största inkomstkälla får jag se mycket. Det ligger i sakens natur att om man går en mil om dygnet så blir man fullkomligt översköljd med intryck, även om den allra största delen av promenaden som i mitt fall sker nattetid.

Nu är jag ute och levererar på nytt territorium, men på det gamla finns ett hus som verkligen har kommit in i julstämning och det började mitt i november. Först lite försiktigt med ett "god jul" vid dörren och annat smått; nu är det jul-overdrive som gäller. Kronan (?) på verket är en toastol som tjänar som jordgubbsodling sommartid. Där sitter nu en tomte i mänsklig storlek med brallorna neddragna.

Ett tag skrattade jag bara. Fast nu när vi befinner oss i slutskedet av nedräkningen fastnar skrattet i halsen.

I veckan som gått har vi varit på rutin-MR-kontroll av sonens hjärna. Kära läsare, jag ska inte tråka ut dig med att upprepa alla känslor på spektrumet, men låt mig ändå säga så här:

Jag är tacksam att sonen finns kvar, något som inte är självklart. Men jag avskyr den där yxan i luften - trots att jag är tacksam över att den bara hänger där på allvar en gång om året numera. Det fanns en tid när vi var nervösa varje kvartal. Och jag avskyr att jag inte kan värja mig från att tänka på att en av de tre människor jag älskar mest i hela världen kan vara på väg bort ifrån mig utan förvarning.

Jo, jag vet. Så har vi alla det. En familjemedlem kan bli överkörd, få en dödlig sjukdom med hastigare förlopp än cancer normalt har, etc. Men jag tror att skillnaden på en drabbad familj och en familj som aldrig behövt tänka tanken på något liknande handlar om minnen av vad som hänt och rädsla för att det ska hända igen.

Sedan handlar det om trötthet också. Trötthet som inte bara beror på att jag vänder på dygnet utan som beror på att jag fått slåss mot hjärtlösa myndigheter större delen av året, en strid som jag vet att jag delar med så många andra i en liknande situation. Ändå står jag helt ensam.

Många handläggare på myndigheter låtsas helst inte om att det finns prejudikat att gödsla med. Så enkelt ska man inte tro att det är. Som en klok kurator sa när vi var mitt i smeten och kunde fråga honom: "Om handläggarna kunde svara samma sak vore mitt jobb väldigt mycket enklare". Och vem sjutton kan man fråga: "Du, har du kämpat mot myndighet X och vad fungerade?"

Ja, jag är tacksam för att jag har en son kvar att kämpa för - ja, två, faktiskt. Men jag önskar att det fanns någon vila i det här sprinterloppet som jag har kört i ganska många år nu. Rätt vad det är kommer en handläggare på något nytt som ska kompletteras. Jag blir lätt härsken när jag har lämnat in exakt det papperet på annan ort - och myndigheten kör med vattentäta skott mellan kontoren. (Dagens välkommen till kursen i grundläggande respekt för kunder - och kollegor, kan jag tycka.)

Förr om åren hade jag vid det här laget bakat saffransbullar, pepparkakor, porterbröd och minst en sorts fruktkaka. Ibland blev den sistnämnda försenad därför att maken knyckte alla ingredienser till hemgjord plum pudding. Jag brukade bli härsken på det, men vi bryr oss varken om fruktkakbak eller plum pudding nuförtiden. Och jag undrar om det blir några hemgjorda pepparkakor i år. Vi får se - jag har än så länge inte kommit förbi tankestadiet. Kakor av många sorter, pepparkakor också, finns att köpa i mataffären. Rödkål också, för att nämna ett annat exempel.

Det är kanske det fina i kråksången - i min nya normalvärld drar jag ner på allt som inte är fullständigt nödvändigt. Men allteftersom affärer spelar allt fler julsånger så blir jag mer och mer härsken. För det är allt annat än sockersött när man måste kämpa sig igenom dagarna.

Tidigare jular har varit mer eller mindre fyllda av musik. Så blir det absolut inte i år, och jag vet inte ens om jag saknar det - jag har inte bestämt mig än, och jag orkar inte känna efter.

Vi har inga adventsstjärnor uppe än. För något år sedan åkte alla de belysningar ut som påminde om de julstjärnor vi fick sitta och titta på när vi väntade på att yngste sonen skulle vakna efter någon sövning. Visst, en operation för benbrott kan vara illa nog. Men sonen var sjukast där, utan någon som helst konkurrens. Jag tål fortfarande inte att se dem - orsaken är inte helt klar. Jag vet inte om jag har fått nog av julpynt på mina rundor. Eller så är det kanske så att stämningen helt enkelt inte vill infinna sig efter alla dränerande myndighetsstrider.

Jag kanske också skulle kasta ut en toastol framför huset och sätta dit en tomte i fullvuxen storlek med brallorna nere. Men jag ska nog inte ringa på dörren vid den tidpunkt på dygnet då jag har passerat fram tills nyligen för att fråga var man hittar en sådan, även om de som bor där nog kan vara hemma.

Fast en sak önskar jag mig till jul: oförändrat MR-svar nästa vecka. För då kanske jag får ha kvar yngste sonen ett år till. (Vett och etikett från vissa myndigheter är en utopi, så det önskemålet har jag lagt på hyllan för att undvika att bli ännu mer... ja, du gissade det, härsken.)

Vad vill du ha i julklapp?

//Kristina Runyeon-Odeberg