Femton månader

Det är fotbollsskolans sista dag. De små killarna sitter i sina fotbollskläder och äter frukost framför Bolibompa.

- Vad sa han, frågar Charlie.

- Att det är den nittonde juni idag, svarar Ivar.

Jag stannar upp. Orden sjunker in i mig. Det är den nittonde idag och jag har inte reagerat. I kroppen känns inget särskilt. Datumet har kommit och gått. Ett efter ett. Det första året med fysiskt värk. Efter årsdagen något lättare.

20120319 Vi är på fotbollsträning. Ivars allra första. Telefonen ringer. Jag hör skrik i bakgrunden. Noras skrik. Jag tittar på klockan. Det är fem minuter kvar. Jag tar lillebror i handen och springer. En ambulans med blåljus kör förbi oss. 

-Mamma, mamma jag orkar inte, gråter Ivar.

-Du måste. Hon har ont. Jätteont, skriker jag tillbaka. Vi springer uppför alla trapporna till gården. På avstånd ser jag ambulansen utanför vår port. Vi åker hissen upp och kommer in i lägenheten. Hon ligger ner på sidan. 

-Mamma är här nu, viskar jag i hennes öra.  Jag får ett svagt  ja till svar. Hon vill inte bli flyttad till båren. Ambulanspersonalen och Marcus försöker komma på en lösning. Till slut är det okej om hon får ligga på pappa. Vi åker hissen ner och  kommer in i ambulansen. Vi får sitta tillsammans där bak. Nora på pappa och jag vid sidan av. Blåljusen slås på.

-Hör du oss? Hör du oss? frågar Marcus och ruskar lite på henne.  Ett svagt ja till svar. Hon kräks på nattlinnet. Det med små röda hjärtan på. Sedan kommer inget mer ja. Ambulansen kör snabbt till sjukhuset. Vi springer in genom akuten.  Fina läkaren tar emot, lyssnar och lyser henne i ögonen. Så tittar hon på oss.

-Hon kommer inte klara det här. Jag tror att hon har fått en stor blödning i huvudet, säger hon.  Jag har förstått. I ambulansen förstod jag. Hon sover nu. Är inte längre medveten. Vi lägger henne i sängen bäddad med Hello Kitty lakan. Vi ligger nära och håller om. Vill inte släppa. Vill aldrig släppa. Viskar fina ord. Timmarna går. Fina läkaren kommer och frågar om vi sett himlen.

-Ser ni. Den är rosa, himlen är alldeles rosa, säger hon. Vi tittar ut och ser. Den är rosa. Magiskt. Vi vakar. Hon sover och andas djupt. Ivar och mormor kommer och efter en stund också farmor. Vi berättar. -Nora sover nu. Hon sover djupt och hon vaknar nog inte mer. Efter några timmar åker de hem. Vi somnar för natten. Hon fortsätter att sova djupt. Det enda som hörs är de djupa andetagen. Jag vaknar till. Plötsligt blir det tyst, inga andetag hörs.

-Andas hon? Hör du något? frågar jag. 

-Jag vet inte, svarar Marcus.  Vi trycker på röda knappen. Sjuksköterskorna kommer. De är lugna, trygga och lyssnar.

-Jag hör inga hjärtslag men jag måste tillkalla jourläkaren, säger den ena sjuksköterskan.  Jourläkaren kommer. Hon lyssnar länge. 

-Jag är ledsen men jag hör inga hjärtslag. Hon är död, säger hon. 

Det är över. Kampen är över. Den på dagen arton månader långa och hårda kampen är över. Jag andas. Jag lever. Hur är det möjligt? Om hon inte lever så kan inte jag heller leva. Det är inte möjligt. Är jag i ett ingenmansland? Ja, så måste det vara.

Det har gått femton månader sedan den där dagen. Ett år och tre månader utan och jag har överlevt. I takt med tiden växer saknaden. Den som alltid kommer finnas där och som jag sakta lär mig leva med.