Cancer enligt M

Idag har min son ordet. Han skrev en berättelse om cancer. Jag tyckte (helt opartiskt, så klart, jag är ju ändå hans mamma) att den var välskriven och därför läsvärd. Förtydligandena är mina men orden hans.

"Historien om: M! Det började med att jag föddes (såklart, alla föds ju... Eller?) I alla fall var jag väldigt normal; det enda var att jag kunde simma och läsa från 4 års ålder. Men en sak hände: jag fick cancer.

Att få beskedet var hemskt. Jag är väldigt medkänslig, och mina föräldrar grät. Jag började själv gråta, eftersom de inte gråter i vanliga fall över sjukhus-saker, så jag trodde det var något allvarligt, vilket det var. Haha... åtminstone hade de ett Wii, och jag brukade spela på det rätt mycket, men annars tittade jag på mycket film på avdelningen där jag var. Det var också där jag upptäckte ett spel jag gillade, men inte hade spelat på ett tag: Mario Kart Wii...hii! Ibland var Wii:et inte tillgängligt. En del personer trodde att man fick ha det så länge man stannade, fast det stod tydligt att man "bara" fick låna och att spel fanns i receptionen. Jag var på avdelningen tills operationen kom.

Jag satt i sjukhussängen. Jag tänkte på hur detta skulle kunna skada mig. Operationen, medicinerna, allting.

Jag var väldigt rädd för operationer. Jag behövde duscha väldigt mycket för att se till att jag var väldigt ren så det inte skulle vara risk för infektioner. Tja, det som kom efter operationen var nånting: allt hade gått bra! Jag var glad att det var över, men jag insåg senare att jag behövde en annan operation. Men den var inte för tumören, nejnej... Det var faktiskt en dos-apparat-sak – Port-a-katt [port-a-cath], vad var det den hette? Den första operationen gick inte så bra. De fick börja om, och om de hade sprutat in medicin genom den skulle jag kunna ha dött [, för slangen satt ända in i höger förmak].

De gjorde sitt jobb väldigt bra under andra operationen och den här gången hamnade den rätt. (De hade i alla fall inte gjort fel på den första operationen. Tänk att det kunde ha varit värre...) Dagarna gick och sekunderna tickade på klockan. Allt var som vanligt i mitt sjukhusliv; sjuksköterskorna fixade dropp och sådant, och jag spelade och tittade på film. Jag har ett minne: jag fick tarmparalys. Mamma behövde tjata på [personalen] att jag behövde näring[sdropp], vilket jag tackar henne väldigt mycket för. Sen på helgdagarna fick jag alltid åka hem.

Det var skönt att vara hemma, och bara ta det lugnt. När vi väl talar om minnen så hade jag en lärare i trean och min mamma sa: "Jag har problem med Försäkringskassan", och läraren svarade: "Jag förstår dig helt, jag har varit mammaledig." I alla fall var hon inte den bästa läraren jag haft. Men min lärare före det var ännu värre, och hon höll mig hela tiden i klassrummet och lät mig inte gå [och vila] när jag verkligen behövde det. Det var ungefär då min cancer var värst.

Jag tror själv att den började för länge sedan. Jag hostade när jag låg ner och var på akuten mycket, men allting verkade vara OK. Till slut blev vi visade ut från kliniken för de trodde att mina föräldrar hallucinerade och sa till mamma och pappa att uppsöka psykolog. Det var då [tre veckor senare] som vi fick beskedet, som jag nämnt tre gånger nu. Det är också bara att kämpa på mot cancern! Det här är ett ord jag säger åt cancer: F*ck cancer!

Vad är cancer? Cancer är en farlig sjukdom som är ovanlig, men kan vara rätt aggressiv. Den orsakas av en felaktig celldelning, som blir elaka celler. Den sätter sig lite var som helst, den kan sätta sig i t.ex. i hjärnan, m.m. Behandlingen varierar. Det kan bara bli strålning eller bara cellgifter, och kanske både och. Ibland gör man en transplantation. Och det är väldigt svårt. Det är också så att man kan få depressioner, och bli mer ledsen.

Att ha cancer är svårt. Speciellt för oss barn, oavsett om vi är små eller inte. Skänk därför gärna pengar till Barncancerfonden. Vi barn, jag i alla fall, skulle uppskatta om ni vill skänka tid eller pengar. Tack för att ni stödjer forskningen [så att den] kan komma fram med medicinska lösningar som hjälper oss barn att öka överlevnadschanserna – även om de är rätt höga.

Tack till: Lunds sjukhus Sjukhusskolan i Lund Avdelning 62 (BUS i Lund) Avdelning 63 & 64 Söverskor [narkossköterskor] och sjuksköterskor på BUS i Lund. Tack och hej – leverpastej!"

//Yngste sonen, född 2004, diagnos medulloblastom 2012; opererad samma år och efterbehandlad 2013.

Idag har han inte några synliga tecken på sjukdom även om han brottas med en hel del seneffekter. På bilden spanar han in goda maträtter i Cardiff.

Förmedlare: Kristina Runyeon-Odeberg

Fotograf: Hans Odeberg