Jessica fick barn efter äggstockstransplantation

När Jessica var 14 år fick hon barncancer. Läkarna anade tidigt att den tuffa behandlingen skulle slå ut hennes fortplantningsorgan. Som en av de första i Sverige fick hon därför möjlighet att operera ut en liten del av sin äggstock. Idag, 20 år senare, busar hon med ettåringen Ebbe och i magen sprattlar ett lillasyskon.

För tjugo år sedan var det en utopisk idé att man skulle kunna operera ut äggstocksvävnad på en flicka, spara den i en frys, och sedan många, många år senare återtransplantera den när flickan blivit en vuxen kvinna. Att den sedan skulle börja fungera och producera ägg som resulterar i barn påminde mer om science fiction än en verklig möjlighet.

Men idag är framtiden här, tack vare forskningen. Ebbe, 1 år, är det första barnet i Sverige som kommit till efter att äggstocksvävnad taget i tidiga tonårsåren från en flicka med leukemi har återtransplanterats hos den vuxna kvinnan.

– Han är faktiskt ett mirakel, säger mamma Jessica Strid.

Fick höra om studie

Men vi tar det från början.

När Jessica Strid var 14 och snart skulle fylla 15 år blev hon hängig. Hon var trött, hade feber och ont i sina knäveck. På vårdcentralen upptäckte läkaren att hon hade dåliga blodvärden och hög sänka och färden gick direkt vidare till Huddinge sjukhus och sedan Astrid Lindgrens barnsjukhus.  Jessica visade sig ha akut lymfatisk leukemi, ALL.

– Den första tiden var rörig och intensiv. Jag låg inne och fick cytostatikabehandlingar som avlöste varandra, men efter ett halvår kom läkarna fram till att jag behövde en stamcellstransplantation.

En stamcellstransplantation är oerhört tuff mot kroppen och leder nästan alltid till nedsatt funktion i äggstockar eller infertilitet.

– Jag fick veta att det skulle bli svårt för mig att någonsin bli gravid och att jag i så fall måste börja försöka tidigt. Men för mig var det här då en avlägsen fråga då. I mitt huvud snurrade mest tankar om att jag inte ville vara annorlunda och tappa håret.

Men Jessicas mamma och pappa fick av en slump höra om en studie där forskarna gjorde försök att plocka ut äggstocksvävnad hos cancerpatienter för att försöka sätta tillbaka den senare i livet för att rädda fertiliteten. Föräldrarna berättade om det här för Jessicas läkare som snabbt ordnade en remiss och ganska omgående blev hon kallad.

– Det var ett relativt litet och enkelt ingrepp och kändes inte jobbigt alls. Jag var ju så van vid olika typer av behandlingar. Under narkos togs delar av min äggstock ut med titthålskirurgi. Jag har faktiskt positiva minnen och känslor kring det hela, det kändes hoppfullt även om jag som sagt inte var fullt ut engagerad just då, säger Jessica.

Hormonella problem

Jessicas kamp mot cancern fortsatte. Efter stamcellsoperationen var hon helt isolerad en lång period, men även efter det höll hon sig mycket för sig själv.

– Det var en jobbig tid. Jag var svullen av kortison och hade inget hår. Tonåren är ju en känslig period även i normala fall, och jag ville inte visa mig alls. Enda stället jag mådde bra på var i stallet med mina vänner.

Efter behandlingen hade Jessica en del besvär, bland annat kom mensen inte tillbaka och Jessica fick äta hormonpreparat. Men det vanliga livet tog åter fart igen. Hon var borta från skolan halva åttan och hela nian, men jobbade stenhårt på egen hand och kunde börja gymnasiet samtidigt som sina kompisar. Efter gymnasiet utbildade hon sig till sjuksköterska.

I bakhuvudet har hon alltid haft med sig att hon måste börja tidigt med att försöka skaffa barn, så när hon träffade Dennis och det kändes rätt så slutade Jessica med sina p-piller som hon bytt till istället för hormonpreparat. (De gav samma hormoneffekt som hormonpreparaten och skyddade också mot en eventuell graviditet.)

– Jag hade ätit p-piller från att jag var 19 år tills jag var 27, så jag visste ju inte hur min kropp fungerade. Men nästan omgående fick jag klimakteriesymptom, svettningar och torra slemhinnor. Ett hormonprov visade att min kropp var på väg in i klimakteriet.

Återinföra äggstocksvävanden

Det var en omskakande start på försöken att skaffa barn, men Jessica fick hormonbehandling som hävde klimakteriesymptomen och läkaren skickade en remiss till Reproduktionsmedicin på Huddinge sjukhus och Kenny Rodriguez-Wallberg.

Nu drog en utredning igång kring hur man skulle gå tillväga för att återinföra äggstocksvävnaden till Jessica. Kenny Rodriguez-Wallberg tog även tester på vävnaden så att den inte skulle innehålla cancerceller, men allt såg fint ut.

2017, ett år senare, utfördes den första operationen. Hälften av Jessicas frysta vävnad sattes tillbaka och hon slutade med sina hormontabletter.

– Det gick några veckor och jag mådde ganska bra. Sedan fick jag tillbaka mina klimakteriesymptom, men inte lika starka som tidigare, så jag kände ändå hopp.

Några månader senare, när äggstocksvävnaden hunnit växa fast, så påbörjade Jessica en IVF-behandling. Det blev många fruktlösa försök. Men varken Jessica eller Kenny Rodriguez-Wallberg var beredda att ge upp. Ett år efter första operationen så opererades mer äggstocksvävnad in. 

– Vi fick se vävnaden i förstoring, biten är så otroligt liten. Det är helt omöjligt att förstå hur det här fungerar, säger Jessica.

Ett IVF-försök senare kom beskedet. Jessica var gravid.

– Det kändes så otroligt roligt. Vi vågade knappt tro att det var sant.  Vi vågade vi inte ta ut glädjen i förskott och var väldigt försiktiga, det hade varit en sådan lång resa.

Först efter andra ultraljudet sjönk det in – Jessica och Dennis skulle bli föräldrar. I mitten på november 2019 föddes Ebbe, en månad tidigt, men frisk och kry.

– Det var helt underbart. Vi hade väntat så länge på honom och liksom byggt upp vårt liv kring att han skulle komma så vi gick rakt in i bebisbubblan direkt. Både han och jag mådde väldigt bra.

Jessicas mens kom igång nästan direkt efter förlossningen. Det var ett kvitto på att transplantatet fungerade och att kroppen hade ägglossning.

– Det kändes väldigt hoppfullt. Samtidigt visste vi ju att vi hade bråttom om vi ville ha ett syskon till Ebbe.  Vi var väldigt glada över att ha fått ett barn alls, men vi var samtidigt nyfikna på syskon – om det ens var möjligt.

Spontant gravida
Så paret bokade en tid med Kenny Rodriguez-Wallberg för ett ultraljud för att se hur äggen och äggledarna såg ut — om det ens var möjligt att skaffa ett syskon.

Den dagen kommer varken Jessica eller Dennis glömma.

När Kenny förde ultraljudsmunstycket över Jessicas mage blev hon tyst. Sedan ropade hon på Dennis.

–  Kom hit och titta. Ni är redan gravida!

Jessica har alltså blivit spontant gravid med ett syskon till Ebbe. Syskonet är beräknat i augusti.

– Det här känns fortfarande helt galet, vi tror inte att det är sant. Det hade vi aldrig kunnat drömma om.

Jessica är tacksam för den stöd och hjälp hon fått från vården under hela sitt liv.

– Den fantastiska vårdpersonalen jag träffade när jag var sjuk som barn är anledningen till att jag själv utbildat mig till sjuksköterska. Och de som hjälpt oss under den långa resan mot att kunna få barn kan vi aldrig tacka nog.

Hon uppmanar andra barncanceröverlevare som är oroliga över sin fertilitet att inte ge upp.

– På ett eller annat sätt så går det! Vill man verkligen ha barn så finns det ju också andra alternativ som adoption, det fanns i bakhuvudet på oss. Fortsätt kämpa, ge inte upp, forskningen går hela tiden framåt!

Jessica Strid

Ålder: 34 år
Yrke: Distriktssjuksköterska
Familj: Maken Dennis, Ebbe, 1 år, lillasyskon i magen

Barncanceröverlevare blev gravid efter återtransplanterad äggstocksvävnad

En kvinna som genomgick vävnadsnedfrysning i tonåren väntar sitt andra barn efter att ha fått äggstocksvävnad återtransplanterad. Hon drabbades av leukemi vid 14-års ålder och frysning av vävnad var den enda möjligheten som kunde erbjudas för att bevara fertiliteten. Forskningen har finansierats av Barncancerfonden.

Läs mer

Swisha en gåva

Ditt stöd är livsviktigt och för barncancerforskningen framåt. 

Barncancerfondens integritetspolicy och allmänna villkor.

Senast uppdaterad:
Publicerad:
Fotograf: Magnus Glans, Privata, Anders Norderman/Karolinska insitetutet
Skribent: Sofia Ström Bernad