Han signalspanar bland cellerna

Kristian Pietras vill inte gärna kallas forskarstjärna, men han drivs av en stark vilja att förstå hur tumörer tar hjälp av andra celler för att växa och sprida sig. Det vill han sätta stopp för.

Kristian Pietras arbetsrum i Lunds univer­sitets cancercentrum ligger insprängt i det stora forskarkomplexet Medicon village, en mötesplats för samarbeten inom vård, läke­medelsindustri och inte minst forskning. 

Hit rekryterades Kristian Pietras som professor inom molekylär medicin för åtta år sedan. Han var då bara 38 år och utnämningen väckte uppmärk­samhet. Han har beskrivits som en supertalang och forskarstjär­na, men det tycks mest göra honom generad. 

– Det får stå för andra, skrattar Kristian Pietras. Men just möjligheten att få komma hit som ung blev jag väldigt glad för personligen. Jag tyckte också det var kul att man i stället för att rekrytera en etablerad forskare valde en yngre förmåga.

Den här inställningen speglar också hans stora engagemang för unga forskares villkor och möjligheter − frågor han själv drev som ordförande för Sveriges unga akademi.

– Många unga forskare kämpar i motvind, men nya fräscha tankar behövs hela tiden inom forskningen. Det är förödande att ha en stelbent och statisk organisation som bara fortsätter i gamla spår. Sedan måste det för­stås ske i balans med trygghet och stabilitet.

Tumörers mikromiljö

För egen del har professorstjänsten inne­burit att Kristian Pietras kan utveckla sin forskning om tumörers mikromiljö.

– Jag drivs av att få veta mer om hur tumörer är uppbyggda, hur tumörens arki­tektur ser ut.

Utanför dörren till arbetsrummet ligger labbet där hans forskargrupp bland annat studerar hjärntumörer hos barn.

– Just hjärntumörer hos barn är väldigt intressanta för det är en sådan speciell miljö i hjärnan som inte finns i andra organ. Självklart vurmar vi alla extra för barn som drabbas av allvarliga sjukdomar, och kan vi hjälpa till så vill vi förstås det.

Tillsammans med sitt forskarlag vill han på detaljnivå kartlägga och beskriva alla olika celler som finns i en tumörvävnad. De omgivande cellerna tycks nämligen hjälpa tumören att växa och sprida sig. Det här sker genom att tumörer har en ständig och oavbruten dialog med exempelvis celler i blodkärl, bindväv och immunförsvaret genom att bland annat skicka ut molekyler. Men signaler kan också skickas på längre avstånd till helt andra organ. 

– Man kan likna det vid kommunikation som Twitter, Instagram och flaskpost som tumören skickar ut. Så vårt mål är att avlyss­na den här kommunikationen och få reda på vilken hjälp tumören vill ha av exempelvis blodkärlen.

Koll på kommunikationen

Målet är att på sikt utveckla läkemedel som stoppar tumörens lömska meddelanden.

– Om tumören säger att här saknas det byggstenar för att bygga cancerceller så kan vi gå in och blockera det samtalet och avbryta leveransen.

Kommunikationen kan också ge informa­tion om en tumör är aggressiv eller inte, nå­got som påverkar prognos och behandling. 

– Speciellt med barn är det viktigt att inte bara ta reda på vilka patienter som behöver behandlas väldigt intensivt, utan också se vilka som kan slippa intensiv behandling för att undvika biverkningar.

Med stöd från Barncancerfonden tittar han även på hur den lite udda celltypen pericyter påverkar hjärntumörer hos barn. Ett spår är att de kanske kan hjälpa immun­celler att ta sig från blodbanan och in i tumören. 

– Vi hoppas hitta mekanismer i pericy­terna så att de tillåter fler immunceller att komma in i tumörerna. Då skulle man kun­na kombinera det med nya immunterapier.

Söker ny kunskap

Kristian Pietras forskarkarriär tycks ha gått spikrakt framåt efter grundutbildning i biomedicin vid Uppsala universitet och forskningsstudier på ett cancerinstitut. Han har även hunnit med postdoc­studier i USA och startat en egen forskargrupp på Karolin­ska institutet.

När han ser tillbaka var cancerforskning inte ett självklart val. De första yrkesdröm­marna under uppväxtåren i Skåne handlade i stället om att bli astronaut eller sportkom­mentator, ett framväxande medicinskt intres­se gjorde dock att han siktade på en framtid som läkare. Men när ansökan till utbildningen skulle skickas in ångrade han sig.

– Jag ville utveckla läkemedel och från första stund kändes det valet helt rätt.

Nu har forskningen fört honom tillbaka till Skåne och familjen bor inte långt från barndomens Höllviken. 

– Familjelivet är det jag hämtar kraft från och jag tvingas ha fokus någon annanstans. Det är väldigt välgörande tror jag. 

Även om Kristian Pietras forsknings­insatser resulterat i stjärnkantade omdö­men, vill han hellre prata om sin grupps förtjänster. Han blir lite tyst och funderar ett tag över sina personliga egenskaper.

– Man vill alltid lyfta sin grupp, men visst, det är jag som leder arbetet och jag tror att jag är bra på att ta ut en väg i all den information vi tar fram och liksom få fram kärnan. Det krävs också disciplin och det är jag nog rätt bra på.

Motorn i hans eget engagemang har alltid varit att ta fram ny kunskap inom cancer­området, där han redan i tidig ålder insåg att stora behov finns. 

– När man får se något ingen annan sett förut, och inser att det här kommer att leda till viktig ny kunskap, då känner jag hopp att vår egen forskning ska bli meningsfull och leda till nytta för patienter, säger Kristian Pietras.