Från förtvivlan till hopp

När jag var 15 år fick jag ett besked som förändrade allt: mjukdelssarkom, dsrct - cancer. Jag var mitt i tonåren. Livet borde ha handlat om skola, skratt och framtidsdrömmar. Istället kom tystnaden. Den där tunga, stilla tystnaden efter att läkaren sagt orden. Det var då min verklighet vändes upp och ner. Det var början på en kamp jag aldrig valt, men som lärde mig mer om livet, om mig själv, än jag trodde var möjligt.

Men det som gjorde ont var inte bara sjukdomen. Det var att många av dem jag trodde skulle finnas där – inte gjorde det. Jag försökte förstå, försvara dem, tänka att de kanske inte visste hur de skulle hantera det. Men ändå… det gjorde ont. Att känna sig ensam när man är som mest sårbar, är en smärta som inte går att förklara fullt ut.

Samtidigt började jag förstå något jag aldrig tänkt på innan: hur mycket det lilla betyder. Ett sms. Ett skrivet kort. Ett “jag tänker på dig”. Min mentor, har fått mig igenom många av de tuffaste dagarna! Den där blicken från en sköterska som visade att hon såg mig, inte bara patienten, utan människan bakom. De små gesterna blev allt. Och jag lärde mig att relationer inte är självklara. De kräver mer än närvaro. De kräver mod, empati och vilja. 

Ironiskt nog fann jag det jag saknade – på sjukhuset. Jag mötte andra ungdomar som bar på samma tunga ryggsäck. Vi behövde inte förklara våra rädslor, våra tårar eller vår tystnad. Vi förstod varandra direkt. Det växte fram vänskaper där, mitt bland slangar, droppställningar och steril belysning, som var mer äkta än många jag haft tidigare. Där fanns ingen fasad, ingen rädsla att vara svag – bara ärlighet. Och i det fanns en tröst jag aldrig trott jag skulle hitta.

Med deras stöd, och tack vare Barncancerfondens ungdomsläger, började jag hitta tillbaka till mig själv. Där, bland andra som också gått igenom det värsta, kände jag mig plötsligt mindre ensam. Vi bar på olika berättelser, men samma slags sorg, rädsla och kampvilja. Det fanns ett lugn i att vara med människor som förstod utan att man behövde säga något alls. Vi skrattade tillsammans, grät tillsammans och skapade minnen som betydde mer än ord kan beskriva.

Det var på lägret som jag insåg att jag fortfarande kunde känna glädje, även efter allt jag gått igenom. Att det fortfarande fanns ljus och att jag inte var ensam i mörkret. Jag är en starkare människa i dag, inte trots det jag varit med om, utan tack vare det!

/Olivia