Jag bär min historia med stolthet

Jag heter Ebba Lindohf, jag är 15 år gammal och jag är en canceröverlevare. Det är inte alltid lätt att veta var man ska börja när man bär på en historia som min, men jag vet att den är värd att berättas. Jag tror att den kan ge hopp och styrka till någon annan.

Redan när jag var riktigt liten märkte mina föräldrar att något inte stod rätt till. De hade redan två äldre döttrar, mina storasystrar, och visste hur spädbarn brukar vara. Men jag var inte som dem. Jag svettades onormalt mycket och hade svårt att andas. Det var tydligt att någonting inte stämde. Först trodde läkarna att det handlade om en vanlig lunginflammation. Jag fick behandling och blev lite bättre, men symptomen kom snabbt tillbaka. Min mamma kände i hela kroppen att något var fel. Hon vägrade ge upp och lyckades till slut övertala läkarna att göra en magnetröntgen. Då hittade de tumören, bakom min vänstra lunga.

Jag fick diagnosen neuroblastom grad 2. Jag var så liten att jag inte förstod vad det innebar, men jag vet att läkarna direkt sa att det skulle lösa sig. Och de hade rätt. Efter två cellgiftsbehandlingar och en operation var behandlingen klar. Men än idag går jag på kontroller för att se att allt är bra. Jag fick en andra chans i livet. Jag utvecklades precis som andra barn och följde med i allt, men redan som liten fick mina föräldrar höra att jag inte skulle klara av att idrotta på elitnivå på grund av min bakgrund. Självklart förstod inte jag något då, men nu i efterhand så har dessa ord satt sig djupt. Jag försöker dock att använda det som en drivkraft.

När jag var åtta år hände något som skulle förändra allt. Jag började spela fotboll och jag älskade det direkt. Det var inte bara en sport för mig, det blev snabbt något mycket större. När livet kändes orättvist vare sig det var problem hemma, med vänner eller när skolan kändes övermäktig, då visste jag alltid vart jag kunde ta vägen. Planen fanns där. En boll, ett par skor och en yta att springa på, mer behövdes inte. Det spelade ingen roll om det regnade, blåste eller snöade. Om jag var ledsen, frustrerad eller trött. När jag hade bollen vid fötterna kändes allt lite lättare att bära.

Det blev ännu tydligare när jag började högstadiet. Sjuan slog omkull mig helt. Jag mådde riktigt dåligt, tappade lusten och orken och jag klarade knappt av att ta mig till skolan. Det blev inte bättre i åttan, jag var nästan aldrig där. Klassrummen kändes kvävande, vardagen tung och det mesta i livet bara rörigt. Men fotbollen fanns fortfarande kvar och det var det som räddade mig. Jag kunde gå till en plan helt själv, varje dag, och bara träna. Jag behövde ingen annan. Det blev mitt sätt att andas. Allt det jag kände, ilskan, sorgen, hopplösheten, fick plats där. Jag tog kontroll över något när allt annat kändes utanför min makt. De där ensamma träningarna blev mitt sätt att hålla mig kvar.

Självklart finns det stunder när allt känns tungt. När kroppen säger ifrån eller jag inte orkar prestera som jag vill. Då kommer tankarna. Är det nu det händer? Är det det här de menade med att jag inte skulle kunna spela på elitnivå? Rädslan av att min tryggaste punkt i livet bara ska försvinna på grund av denna hemska sjukdom är enorm. Men istället för att låta det stoppa mig, så har det blivit min drivkraft. Jag har klarat cancer. Då kan jag klara vad som helst.

Idag spelar jag i Eskilstuna Uniteds F17 Akademi. Jag har blivit uttagen till flera distriktsamlingar i Sörmland, jag har spelat i Sebastian Larssons fotbollsakademi och blivit antagen till två olika NIU-gymnasier. Jag är fortfarande långt ifrån min dröm, men jag är inte klar här. Jag kämpar varje dag för att komma närmare. Vägen dit är inte enkel, men den är min. Jag bär min historia med stolthet.

Jag väljer att dela min historia för att jag vet att det finns andra där ute som kanske går igenom något liknande. Kanske en sjukdom, kanske psykisk ohälsa, kanske känslan av att allt är emot en. Jag vill att de ska veta att det går att resa sig. Att även när allt känns mörkt så finns det något att hålla fast vid. För mig var det fotbollen. För någon annan kanske det är något helt annat. Men poängen är att det alltid finns något.

Jag vet hur det känns att tvivla på sig själv, att känna sig svag, att vara rädd för att inte räcka till. Men jag vet också hur det känns att kämpa sig upp. Och om min resa kan ge en enda person styrkan att inte ge upp, då är det värt allt att berätta.

Det här är inte bara en berättelse om cancer eller fotboll. Det är en berättelse om att aldrig släppa taget om sin inre kraft, även när man tvivlar på att den finns kvar. Jag vill fortsätta kämpa, fortsätta utvecklas och fortsätta visa att ingenting är omöjligt. Och framför allt vill jag påminna andra och mig själv om att oavsett hur tufft livet kan vara, så är det fortfarande mitt. Och jag tänker göra något riktigt stort av det.

/Ebba