Från ett normalt liv till totalt mörker
Mitt namn är Valdemar och i mitt tredje blogginlägg tänkte jag berätta hur min cancerbehandling påverkat mig och mitt liv.
Hej och varmt välkomna… igen!
Vi börjar med att backa tillbaka till sommaren 2020
Pandemin var i full fart och jag var tvungen att vara väldigt försiktig då mitt immunförsvar var väldigt svagt. Benmärgen var så hårt pressad att vi var ytterst försiktiga med vilka vi träffade och att aldrig träffa någon inomhus.
Jag hade fått hoppa av gymnasiet redan vid nyår då det blev för tufft att både fokusera på skolan och genomgå en tuff cellgiftsbehandling. Det gick inte att plugga då allt fokus gick åt till cancerbehandlingen. Det gjorde ont att höra om kompisarnas kommande roliga sommarlov, där min enda sysselsättning var att få cellgift i kroppen för att inte dö. Jag skulle ha gjort klart den ”värsta delen” av mitt behandlingsprotokoll i början av sommaren. Så var det planerat. Vad jag inte räknande med var att jag snart skulle falla ner i ett djupt avgrundshål. De långa och mycket intensiva behandlingsblocken under nästan ett års tid med cellgiftsbehandlingar flera gånger i veckan tärde väldigt hårt på min kropp. Jag hade dessutom tappat drygt 20 kg i vikt och hade jättesvårt att äta. Mitt immunförsvar var i botten och under hela våren bodde jag stora merparten på Barnonkologi avdelning 64:a i Lund.
Under våren 2020 drabbades jag, utöver min cancer, av ett allvarligt svampangrepp vilket gjorde att jag behövde ännu mer vård trots att tanken var att den tuffaste tiden skulle vara klar i juni. Tanken var att jag skulle kunna leva mer självständigt och ”normalt”, men allt bara gick emot mig under den sommaren. Var tredje dag fick jag åka in för att få svampprofylax under flera timmar för att stoppa tillväxten av svamp i min kropp. Min kropp pallade inte mer då. Jag kunde inte få mitt cellgift då man måste ha vissa blodvärden för att kroppen inte ska säcka ihop totalt. Det är här som jag börjar tappa hoppet och min mentala hälsa började svacka. Man brukar ju prata om att man har någon form av reaktion under en cancerresas gång. Vare sig det är under behandlingen eller efteråt. Men jag fick min reaktion redan under sommaren 2020. Jag började bli ängslig, orolig och ledsen. Efter de hittills tuffa åtta månaderna av cellgiftbehandlingar, konstanta inläggningar på sjukhus, ovanliga och svåra biverkningar, infektioner och svampangrepp låg jag plötsligt där nere på havets botten. Jag drabbades av depression och ångest. Min hittills positiva inställning blev nattsvart. Jag orkade inte mer.
Pandemin försvårade också hela situationen då jag inte kunde träffa mina nära och kära på samma sätt som innan. Jag tappade också allt självförtroende. Jag visste inte längre vem jag var, vad jag kunde eller hur jag över huvud taget skulle orka gå vidare med mitt liv. Jag orkade knappt gå och fick använda rullstol och rullator. Min depression och ångest gick så pass långt att jag började utveckla självmordstankar i stället för överlevnadstankar. Knäppt kanske ni tänker, men just då fanns inget ljus alls. Mörkret tog över mitt sinne totalt.
Hade inte situationen förbättrats så småningom hade jag kunnat ta livet av mig själv. Så illa var det. Men jag är så tacksam över att jag inte gjorde det då mitt liv idag är fyllt av mening, glädje, mål och framtidstro. Framför allt vet jag idag vem jag är och att jag har en viktig roll att fylla, att vara mig själv.
Min depression påverkade också sömnen negativt. Jag hade allt svårare att somna om kvällarna och jag vaknade lättare än normalt. Såklart frustrerande då kroppen redan var så himla trött, dels av alla cellgiftsbehandlingar, men också på grund av ångesten som påverkade mig. Det blev bara för mycket. Mina föräldrar kunde inget annat än att titta på. De försökte hjälpa mig på alla sätt och vis de kunde. Jag kunde alltid prata med mina föräldrar även om det inte gick att förklara allt. Men den mentala resan fick jag göra själv.
När ångesten slog till som värst tog vi ofta bilen och körde en sväng. Bilåkandet bidrog till att jag kände mindre ångest och oro för stunden. Landskapet, havet och naturen kunde ge mig en stunds tröst och vila. Jag och mina föräldrar upptäckte nya vägar som vi aldrig hade åkt på innan. Bilåkandet blev en viktig del av min process att läka i själen. I bilen kunde vi sitta tysta och bara köra runt. Det fick mig att tillfälligt känna mindre deppighet. Men så fort jag åkte hem igen kröp känslan av oro och ångest tillbaka in i kroppen. Sinnet blev åter nattsvart. Jag blev erbjuden all tänkbar hjälp på 64:an från läkare och psykolog. Utöver bilåkandet kunde jag inget annat än vänta.
Sommarens intensiva behandlingar mot svampen, den långa väntan på nästa cellgift och min dystra själ gjorde mig svag och osäker. Men så kom augusti. Jag skulle åter börja på gymnasiet och skulle läsa naturvetenskaplig linje, inte den lättaste precis. När jag började i min nya gymnasieklass hade jag knappt hår på huvudet och såg allmänt tråkig, glåmig och tärd ut tyckte jag. Vem vill vara med en cancerkille som mig? Mitt självförtroende var fortfarande väldigt lågt, men jag tog ändå chansen att åter börja plugga. En läkare, som alldeles precis i början av cancerresan opererat mig, gav mig några goda råd på vägen: ”sluta inte läsa och fortsätt att plugga hur motigt det än är”. Vad hade jag egentligen att förlora? Mina föräldrar tyckte att jag skulle börja plugga, känna efter och se om det överhuvudtaget gick. Studierektorn på skolan var väldigt hjälpsam och meddelade så fort någon var sjuk eller om det fanns covidpositiva i klassen. För utöver en redan överjävlig situation fanns även alla covidrestriktioner att förhålla sig till. Men så plötsligt fanns det jag hela tiden saknat. Rutin och vardag. Alltså, jag tror få fattar hur enormt viktigt det är med just rutiner. Att följa ett schema med fastlagt mål. Det är några av de faktorer som jag tror har varit avgörande för mitt tillfrisknande psykiskt. Rutinerna och vardagen gav mig mening med livet igen.
I början av höstterminen kunde jag så gå över från den tunga intravenösa (direkt i blodet) cellgiftsbehandlingen till att ha underhållsbehandling med cellgiftstabletter som jag kunde ta hemma. Täta blodprovstagningar en gång per vecka där mina neutrofila, trombocyter, Hb, leukocyter behövde vara i samklang för att jag skulle kunna få den bästa behandlingen för att kunna överleva. Men underhållsbehandlingen bidrog också till en större frihet. Underhållsbehandlingen varade i 16 månader efter att jag börjat om gymnasiet och i januari 2022 blev jag äntligen klar med hela min behandling. Efter 2,5 års kamp mot cancer var man äntligen i mål.
Vad har då hjälpt mig ut ur mörkret och ångesten?
- Själv tror jag, som jag sa innan, att rutin och vardag blev det som vände för mig. Det är en av de saker som jag tror var allra viktigast för att jag skulle komma på banan igen. Vikten av att känna att livet är meningsfullt och att ha saker att göra.
- Humor har också varit en stor del i mitt tillfrisknande. Hur mörkt livet än varit har ändå humorn funnits med som en liten livlina.
- Fisket och naturen har, sedan jag varit liten, varit ett av mina största intressen. Jag älskar att fiska och under mitten av min cancerbehandling skaffade jag mig en egen båt. Totaltokigt men det blev en viktig ”medicin”. Den har bidragit med många goda fisketurer ute i Öresund och har varit ett sätt att komma ifrån hela situationen med cancern.
- Min familj och mina vänner. Att mina föräldrar fanns där hela tiden och att vi hjälptes åt. Mina föräldrar har alltid stöttat mig när det varit som tuffast och har också alltid varit där när jag behövde prata.
- Mina kompisar som, trots att vi inte kunde träffas och kramas, ändå fanns där. De har ändå bidragit med mycket glädje och tröst. Jag är väldigt tacksam över att ha så fina vänner som bryr sig. Både mina föräldrar och mina fina vänner har varit en viktig del i mitt läkande. De har stöttat mig när det varit som tuffast och behandlat mig med ömhet och kärlek. Att hänga med människor som stärker mitt sinne och får mig att må bättre har betytt mycket.
Var är jag nu i livet?
Som jag nämnde tidigare så tog jag mina sista cellgiftstabletter i januari efter hela 2,5 års lång kamp. Det går bra i gymnasiet och jag har siktet inställt på att jobba med något inom biologi i framtiden. Till våren tar jag studenten, ett år efter alla mina kompisar. Jag har gjort en skittuff resa fysiskt och psykiskt under de sista åren. Men vad gör det när jag får leva igen och må bra i själen.
Tack för att du läste mitt inlägg och glöm inte att stödja Barncancerfonden i deras otroligt viktiga arbete.
Till dig som läser denna blogg eller själv är under behandling. Glöm inte hur jäkla grym du är. Kriga på!
Kram Valdemar
P.S. Jag har tidigare skrivit två blogginlägg för Barncancerfonden. Är ni intresserade av att läsa dessa kan ni göra det genom att klicka på länkarna nedan.