Floyd, vår superhjälte

Floyd fick diagnosen akut myeloisk leukemi (AML) när han var 8 månader. Ganska tidigt i behandlingen visade det sig att han inte svarade tillräckligt bra och det blev därför aktuellt med en stamcellstransplantation. Floyds leukemi pressades ner lågt inför transplantationen och hoppet fanns och var stort. Transplantationen genomfördes utan några större komplikationer och vid första benmärgssvaret var cancern borta. Men redan en månad senare var den tillbaka. Floyds prognos blev extremt dålig och i april somnade han in, 19 månader gammal.

floyd1.jpg
Fotograf: Privat

Idag skulle du blivit 2 år.

Jag sitter här och skriver detta, på dagen två år efter att du var beräknad. Kommer ihåg hur varje minut, timme och dag efter detta kändes som ett år. Jag minns hur jag sa till Tobias, din pappa, ”jag kommer vara den enda kvinnan i världen som var gravid för alltid”. 10 dagar senare, efter en förlossning på 2,5 dygn som slutade i ett akut kejsarsnitt, kom du. En helt perfekt Floyd. Två år senare när detta publiceras, är du fortfarande vår helt perfekta Floyd, men du finns inte på jorden med oss.

När Floyd var 8 månader sökte vi akut vård i vår hemstad. På natten fick vi veta att han hade leukemi, och dagen efter fick vi bekräftat i Lund att det var AML (akut myeloisk leukemi). Dagen efter fick han sin första dos cytostatika. Jag visste helt ärligt inte ens att det fanns cytostatika för så små människor. Det skulle väl finnas bara för vuxna, gamla?

Att träda in i cancervärlden var precis så, att träda in i en värld där allt, precis allt, handlar om cancer. Man tänker cancer, man andas cancer. Det var också precis så som alla säger, en verklighet man inte trodde fanns, man aldrig trodde man skulle behöva uppleva. Jag inser nu i efterhand hur mycket fördomar jag hade kring att leva i en värld av barncancer. Jag trodde att varje dag skulle vara en sorg och en smärta, och tro mig det var det också. Jag trodde någonstans att det inte skulle vara möjligt att känna och uppleva kärlek i en så mörk tid. Antingen av eget val att försöka begränsa kärleken i någon tro att det skulle göra mindre ont om det inte gick vägen. Eller helt enkelt för att kärlek och glädje inte kan övervinna cancern. Men herregud vad fel jag hade.

Floyd kämpade i nästan exakt 1 år. Han fick sin diagnos 20 maj och somnade in året därpå den 23 april. Det året är absolut det värsta jag någonsin upplevt, det går det inte att förneka. Men det är verkligen också det bästa året jag någonsin upplevt. För kärleken blev på något sätt större på grund av cancern, aldrig mindre. För när man lever med ett faktiskt hot om att ens son kan dö varje dag så älskar man hårdare, skrattar högre och leker längre. Herregud vad vi älskat, och älskar Floyd.

Även om Floyd förlorade kampen mot cancern såg jag och ser jag aldrig det på det sättet. Floyd vann mot cancern. Han lärde sig under året att krypa, gå, skratta, leka titt-ut, prata, äta med bestick och busa något så in i… Trots de otroliga mängderna cytostatika, infektioner och en stamcellstransplantation. Om det inte är att vinna, då vet jag inte vad.

Tack Floyd för att du lärde din pappa och mig att älska, och att kärlek är oändlig och övervinner allt. Precis allt. Vi är så enormt stolta över dig. Grattis på din födelsedag, jag hoppas du fångar våra ballonger vi skickar upp till dig idag i himlen.

/Mamma Fanny

Har du som förälder eller nära anhörig mist ett barn och vill prata med någon annan som gått igenom samma sak? Barncancerfonden bjuder in till Samtal om sorg och saknad, tre digitala samtalstillfällen då du får möta andra föräldrar och närstående i samma situation.