”Jag vill gärna hjälpa andra”

När cancern är borta är man frisk. Eller? Martin Persson vet att det inte är sant. Han har brottats med psykisk ohälsa och det tog tid att förstå att det var en seneffekt av cancerbehandlingen han fick som barn. Nu är han på väg tillbaka – för att leva, inte bara överleva.

Fram till för bara några år sedan gick mitt liv ut på att jag skulle orka göra allt som alla andra gjorde. Framför allt jobba, men också träna och vara social. Idrotten har hjälpt mig att hålla ångesten borta och jag är inte heller en person som ber om hjälp så det har varit svårt, säger Martin samtidigt som han häller upp kaffe i Höganäsmuggar.

Utanför huset i Björketorp faller regnet på välklippta gräsmattor. Så långt man ser finns vidsträckta fält och bara några få hus ligger utmed vägen som Martin bor på. Huset hyr han av sin bror som bor lite längre bort. Även föräldrarna bor i närheten.

När han var tretton år gammal föll han ihop på fotbollsplanen efter att ha fått en boll i huvudet. En vanlig tonåring hade genast rest sig och fortsatt spela men Martin kom inte upp igen.

På sjukhuset konstaterades så småningom att han hade ALL, akut lymfatisk leukemi.

– Hela högstadiet försvann kan man säga. Jag fick behandlingar och låg på sjukhus, och när jag var hemma var jag väldigt trött och hade svårt att hänga med kompisar. Gymnasiet blev en nystart och fysiskt var jag bättre, men inombords mådde jag inte bra. Jag klarade betygen precis, men det var ett högt pris att betala, säger Martin.

Vid 20 års ålder blev han friskförklarad och därmed utskriven från sjukvården. Martins önskan var att leva ett alldeles vanligt liv med jobb, träning, kompisar och ett bra socialt liv, men han blev ganska snabbt varse att det inte var helt lätt. Han började jobba med it-support. Till en början gick det bra, men efter några år blev situationen svårare.

– I början kunde jag nöta in kunskap, det blev mitt sätt att lösa det. Men i takt med att kraven att prestera mer och att leverera mer ökade så orkade jag inte. Jag nådde inte upp till kraven och det tog på självförtroendet. Jag tog åt mig och pratade inte med någon om det, utan pressade bara mig själv ännu mer, säger han.

Livet utanför jobbet blev lidande. Han orkade knappt träna längre och hann han inte med jobbet under arbetstid tog han med sig det hem eller satt kvar sent. Den onda spiralen gick långsamt nedåt. Han pressade sig hårt, fick ångest över att han inte orkade, isolerade sig och kände att han inte klarade av sitt jobb.

– Jag sov väldigt dåligt och jag sökte hjälp för det men fick bara något piller. All ångest, oro och alla tankar försökte jag lugna genom att träna eller ta promenader, men det hjälpte inte. Jag var inte rädd om mig alls, jag bara körde på, säger han.

Efter tretton år på jobbet fick han till slut gå. Det höll inte och han sökte sig vidare, för tanken på att inte ha ett jobb fanns inte. Att hans bakgrund som canceröverlevare hade någon påverkan förstod han inte och han jämförde sig med alla andra. Alla andra som hade varit friska hela sitt liv.

– Jag orkade inte fokusera och koncentrera mig, men jag visste inte att jag hade hjärntrötthet. Jag var utmattad, men ville inte vika ner mig och hade inte en tanke på att sjukskriva mig. Till slut var jag så dålig att jag blev hemskickad. Och jag ville bara prestera som alla andra, säger Martin.

Martin besökte Sahlgrenska universitetssjukhuset 2013 för att kolla upp seneffekterna av cancerbehandlingen. De gjorde alla fysiska kontroller och upptäckte att Martin hade en stor hjärntumör. Nu fick han svar på varför han hade haft återkommande huvudvärksattacker och varit svag.

– Det var en total chock och jag försökte hantera det genom att bryta ner det i små steg. Tumören opererades bort och sedan tyckte sjukvården att jag skulle börja jobba igen. Det gick inte alls, jag var helt utmattad och då var det en läkare som sa att det fick vara nog. Hon remitterade mig så att de kunde göra en neuropsykologisk utredning, säger han.

Att han inte själv sa ifrån säger han beror på hur han är som person. Lite konflikträdd, lite blyg, men det kan också bero på att han är van att lyssna på läkare och tro på att de vet bättre. Det har han gjort ända sedan han var tretton år och det där sitter i.

– Det var en lättnad att någon pratade för mig och sa att jag kunde skippa det där med jobbet och försöka fokusera på att må bättre. Att få börja leva, inte bara överleva, säger han och ler.

Maxa livet som Martin

  1. Våga prata om problemen, ta hjälp och ta hand om dig.
  2. Hitta din må bra-känsla genom träning. Det har hjälpt mig mycket, både fysiskt och psykiskt.
  3. Hitta de där viktiga personerna som du har förtroende för och prata med dem.

De neuropsykologiska utredningarna visade att han lider av hjärntrötthet, vissa kognitiva svårigheter med inlärning och koncentration, men han har också svårt för alltför mycket ljud och ljus. Nu började han om och fick lära sig att strukturera upp livet med rutiner och återhämtning. I samma veva kom en inbjudan till en konferens inom Barncancerfondens program Maxa livet. Det var inte första gången han hade fått en inbjudan, men nu nappade han.

– Tidigare hade jag inte vågat, men nu kände jag mig modigare och det var helt fantastiskt. Konferensen kom i rätt skede i mitt liv och där fick jag verkligen gå till botten med vad jag hade känt och hur jag hade mått. Det var väldigt jobbigt men också väldigt bra. Att få träffa andra barncanceröverlevare var så värdefullt, säger Martin.

Livet hemma i Björketorp ser numera annorlunda ut. Martin jobbar inte, men kanske ska han det längre fram. Han tränar på ett rehabgym i Borås där han trivs. Han ska också, på eget initiativ, gå till en terapeut som ska hjälpa honom bringa reda i hela hans historia.

– Jag vill gärna hjälpa andra för jag har själv gått igenom ett trauma. Jag skulle vilja ge mig ut och föreläsa om min historia och om psykisk ohälsa och cancer, men det känns förstås lite läskigt. Men jag jobbar på det, säger Martin och skrattar.