De överlevde när de flesta dog

Mikan Green är en av de första svenska överlevarna. När hon och Cecilia Grape behandlades för cancer som barn fick deras föräldrar inte bo med dem på sjukhuset, och många av deras kompisar dog. I dag har de båda äntligen fått träffa andra som haft barncancer genom projektet Maxa livet.

Mikan Green låg på delad sal med flera cancersjuka barn. Året var 1971 och föräldrarna fick komma på besök tre gånger i veckan, en timme i taget. Ingrepp och behandlingar skedde aldrig på dessa tider, utan när Mikan var ensam. Hon var sex år gammal och hade cancer i lymfkörtlarna som en följd av behandlingen hon fick för sin njurcancer när hon var ännu yngre.

– Jag kommer inte ihåg något annat, det var normalt för mig. Jag är glad åt den tiden och jag tycker att det var en jättebra barndom, säger hon.

"Jag hade inte träffat någon som haft barncancer förrän i februari 2016."

Som äldre överlevare har både Mikan och Cecilia upplevt en helt annan vård än de barn som blir cancersjuka i dag. Och kanske gör det behovet av att träffa andra överlevare extra stort.

– Jag fick ingen information från sjukvården och ingen information från mina föräldrar. På den tiden trodde man att det var bättre att behandla barnet som vanligt. Jag har levt livet totalt isolerad från att tro att det finns andra som gått igenom det jag har gått igenom. Det var ett fantastiskt första möte med Maxa livets referensgrupp, det var väldigt starkt. Vi har så mycket gemensamt som vi inte behövde yttra i ord, säger Cecilia, som insjuknade i akut lymfatisk leukemi som sexåring.

Mikan var 30 år när hon fick veta hela sin sjukhistoria.

– När jag var fjorton frågade jag om jag skulle kunna få träffa andra barn som haft cancer men då var det sekretess och hysch-hysch så jag har inte träffat någon förrän i februari 2016, på ett möte i Maxa livet-projektet. Jag tycker det är jättebra att man genom projektet får chansen att träffa andra vuxna som har haft cancer som barn. Man behöver inte tömma ur sig all information, berättar du för en människa som haft barncancer blir de inte gråtfärdiga och de tycker inte att det är hemskt, säger hon.