Farmor och farfar stöttade när Bo blev sjuk

När Bo var 11 månader gammal började han plötsligt skela på ena ögat. Efter en undersökning stod det klart att han drabbats av retinoblastom, en cancerform som sätter sig i ögat och ibland även på synnerven.

Bo påbörjade en behandling med cytostatika, som innebar många sjukhusbesök. Samtidigt bodde familjen hos pappa Gustavs föräldrar, eftersom deras egen bostad höll på att renoveras. Att farmor och farfar var så närvarande och delaktiga, redan från start, har haft stor betydelse för familjen.

– När det har varit som tuffast och vi inte haft ork att göra någonting har de alltid ställt upp och gjort en massa praktiska saker utan att vi ens frågat, säger Gustav.

Mamma Amanda berättar om alla gånger som svärföräldrarna har lagat mat och städat huset, tagit hand om katten och lekt med Bo. Helt enkelt funnit tillhands närhelst familjen har behövt dem.

Som under sommarmånaderna när Bo genomgick sin sista omgång med cytostatikabehandling, efter att det högra ögat fick opereras bort i maj 2018. Under varje fyradagarskur var Bo inlagd på sjukhuset, men eftersom Amanda var gravid fick hon inte riskera att komma i kontakt med cytostatikan. På dagarna kunde hon vara på sjukhuset, men nätterna fick Gustav ta hand om ensam.

– Då skjutsade de mig fram och tillbaka till sjukhuset, varje dag, säger Amanda.

Gustav och Amanda inser att de är lyckligt lottade, med farföräldrar som gärna vill vara delaktiga och hjälpa till. Samtidigt är det en svår avvägning, att inte ge dem för mycket ansvar och lämpa över för mycket på dem.

– Det är något man måste förhålla sig till, att det här är jobbigt för dem också. Även om de vill hjälpa till så finns det ju en gräns för hur mycket de orkar, säger Gustav.

Även om både Amanda och Gustav inser att Gustavs föräldrar är de första de ringer om någonting händer, så har de emellanåt haft ett behov av att bara vara för sig själva.

– Jag minns en gång när vi bara var hemma under en helg, Bo mådde bra och vi ville bara ha lite vardag. Då ringde de och var jätteoroliga för att de inte hört ifrån oss på två dagar, berättar Amanda.

– Ibland har vi inte velat berätta saker som har hänt för att inte oroa dem i onödan eller förstöra deras dag. Men samtidigt har vi förstått att de oroar sig ändå, ibland är de till och med mer oroliga än vad vi är, säger Gustav.

Varje år insjuknar cirka 300 barn i Sverige i cancer. För varje barn finns det ett stort antal människor runt omkring, som också drabbas. Föräldrar, syskon, kompisar och inte minst mor- och farföräldrar.