Från sjukhuskorridorer till allsvenskan – nu vill Hampus ge tillbaka

Hampus Finndell var bara ett år gammal när han drabbades av leukemi och påbörjade en 3,5 år lång behandling. Själv minns han inte mycket av sjukdomstiden, men vissa ögonblick har stannat kvar.

– Jag minns fragment. Som att jag spelade fotboll i sjukhuskorridoren med min pappa, fast jag hade dropp och slangar kopplade till kroppen. I efterhand har jag förstått att det var en väldigt tuff period för hela min familj, både mina föräldrar och min storasyster. Det har satt sina spår än idag.

Efter behandlingen följde en lång period av kontroller. Och trots den långa och tuffa behandlingen har Hampus klarat sig utan sena komplikationer, något som annars är väldigt vanligt.

– Jag har inte fått några biverkningar som visat sig idag, och det är jag väldigt tacksam över.

En oförklarlig skam

Under uppväxten var sjukdomen inget han pratade om. Den fanns där, men tog inte plats. Det var först i tonåren som han började förstå vad han faktiskt hade gått igenom, och vad det hade inneburit för hans familj.

– Jag började tänka på vad mina föräldrar och min syster hade gått igenom. Och då kom en känsla av skam. Som att jag hade utsatt dem för något, även fast jag vet att det inte är så på ett intellektuellt plan.

De fysiska ärren efter sjukdomen blev också påminnelser i vardagen. I omklädningsrummet i skolan och på badhuset väcktes frågor han själv inte riktigt hade ord för:  

– Jag hittade på förklaringar, att jag hade ramlat och så. Bara för att slippa prata om det. Efteråt mådde jag ofta dåligt över att behöva ljuga. Det satt kvar länge inombords.

Att bearbeta det som varit

När känslorna väl kom ikapp blev det tydligt att Hampus behövde hjälp att förstå och bearbeta det han varit med om. Det var också hans mamma Johanna som tog initiativ till det.

– Jag gick i terapi i ungefär ett år. Det var först då jag verkligen började förstå vad jag gått igenom och kunde sätta ord på det. Jag är väldigt tacksam för det idag. Mina föräldrar har varit helt otroliga genom det hela.

Samtidigt som Hampus var sjuk började hans mamma utbilda sig och arbeta med cancersjuka barn. Efter hans behandling fortsatte hon inom vården i flera år, bland annat med barn som behövde vård i hemmet.

Det blev hennes sätt att hantera det familjen gått igenom, något som gjort starkt intryck på Hampus.

Perspektivet som blivit en styrka

Idag, som elitspelare, där vardagen handlar om prestation, krav och resultat, bär han med sig erfarenheterna in i livet. Han beskriver sig själv som lugnare och mer trygg. Spåren från barndomen finns kvar, men har fått en annan plats.

– När det går tungt kan jag tänka tillbaka. Då blir det tydligt att det finns saker som är mycket större än en match eller en dålig period. Perspektivet har blivit en drivkraft. Det ger mig motivation. Att ta vara på möjligheten jag har.

Vändpunkten att vilja berätta

Under de senaste åren har Hampus, tillsammans med spelare från Djurgårdens dam- och herrlag, besökt barn med cancer på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Där har han sett vilken kraft de små stunderna kan ha.

– Det är en väldigt känslosam dag för alla som är där, och någonting jag är väldigt glad att få vara en del av. Vi spelar pingis, Fifa, ritar eller bara hänger lite.

Till en början var situationen svår för Hampus när de besökte sjukhuset. Ingen i laget visste vad han själv hade varit med om, och många känslor väcktes av att vara där. Men det förändrades med tiden.

– Ju fler gånger vi var uppe på avdelningen, desto mer kände jag att jag ville göra något mer. Och när min syster fick barn började jag tänka på hur liten jag själv var när jag blev sjuk. Det blev också en vändpunkt.

Idag har Hampus valt att vara öppen med sin cancerresa, både för sina lagkamrater och utåt. 

– Jag har fått väldigt fin respons och är otroligt glad över att ha fina människor runt omkring mig, både i klubben och utanför, som visar en fantastiskt fin stöttning. Jag har inte varit redo tidigare, men nu känns det rätt.

Mötet med Frans, 4 år

En av de stunder som gjort starkt intryck på senare tid är mötet med Frans, 4 år, som lever med samma diagnos som Hampus själv hade som liten.

De träffades på Djurgårdens träningsanläggning på Kaknäs i Stockholm. För Frans blev det en dag fylld av fotboll, närhet till sina idoler, och en paus från en annars tuff vardag. För Hampus väckte mötet både minnen och känslor. 

– Det var fantastiskt att få hänga med Frans. Jag har träffat honom tidigare på sjukhuset, men att få se honom i den här miljön, springa runt med ett leende på läpparna, trots situationen han befinner sig i, och bara få vara barn igen för en stund - det berörde mig. Man ser sig själv i honom på något sätt.

Tröjor som gör skillnad

Nu engagerar sig Hampus i Fotbollströjefredag, en dag då hela fotbollssverige går samman för att visa sitt stöd för barn med cancer och samtidigt bidra till livsviktig forskning.

För Hampus är budskapet enkelt:

– Sätt på dig den finaste tröjan du har (för mig är det såklart en Djurgårdströja). Allt stöd behövs. Och har man möjlighet, skänk gärna en gåva. Eller bli månadsgivare - mer pengar och mer forskning behövs för att bekämpa den här sjukdomen på lång sikt.

Att ge hopp vidare

I Sverige drabbas ett barn av cancer varje dag. Forskningen går framåt, och fler barn överlever idag än tidigare, men sjukdomen påverkar livet för barnen och deras familjer under lång tid, även efter behandlingen.

För Hampus handlar engagemanget om att kunna bidra på det sätt han kan, att ge tillbaka, utan att själv stå i centrum.

– Jag vill inte att det ska handla om mig. Jag vill bara bidra med det lilla jag kan och visa att det går att ta sig igenom det. Kan jag ge lite energi till barn som går igenom det här, då vill jag göra det. Om det så bara hjälper en av hundra, då är det värt allt.