”Cancern tog 20 år av mitt liv”

Camilla Sänneskog är fri från sin skelettcancer sedan många år, men hon håller med andra överlevare om att det behövs bättre stöd efter cancerbehandlingen.

I tidiga tonåren fick Camilla svårt att böja och röra vänster ben.
Det gjorde ont och som aktiv fotbollstjej var det extra tufft att inte få delta. Två lösa benbitar nära knävecket upptäcktes, men läkarna trodde det berodde på en smäll i fotbollen, inte att det kunde vara cancer. Hon opererades, men fick problem igen och sökte vård.

– Jag ville vara aktiv men hade så ont att jag inte ens klarade av att gå i trappor eller cykla. Då blev jag kallad hypokondriker, berättar hon.

Efter en ny operation lugnade symptomen sig, men då Camilla var 22 år och läste till sjuksköterska i Lund uppstod de igen. Till slut skickade Skånes universitetssjukhus i Lund iväg de tidigare bortopererade benbitarna på analys. Diagnosen blev osteosarkom, en ovanlig form av skelettcancer och hon behövde opereras igen.

– Jag var ju drygt 20 år, och på den tiden betraktades cancer nästan som pesten. Många kompisar försvann, berättar Camilla. 

”Jag kände mig ensammast i hela världen”

Hon betonar att det är viktigt för unga som drabbats av cancer att ha ett socialt nätverk och kontakt med andra i samma situation, att inte behöva vara så ensam. Det bekräftas också i Barncancerfondens enkät med överlevare.

– Det behövs mycket stöd från sjukvårdens sida också. Beskedet att jag hade cancer gavs jag medan läkaren samtidigt satt i telefon med en annan patient. Jag lämnade rummet, satte mig i en trapp och grät. Inga frågor om jag behövde någon att prata med eller om någon anhörig skulle kontaktas. Jag kände mig ensammast i hela världen.

Det blev dagen för operation. Camilla var livrädd, eftersom tumören hade spridit sig med utskott ut i skelettet.

– Jag visste ju inte om jag skulle vakna upp med eller utan vänster ben. Jag minns skräcken då jag vaknade. Jag kaskadkräktes av illamående och var rädd för att lyfta på täcket och se om benet fanns kvar där eller inte. Och jag var helt ensam.

Hon fick behålla benet, något hon är enormt tacksam för, men en bit av lårbenet togs bort och hon gick på kryckor i ett halvår. Efter tio år av regelbundna återbesök friskförklarades hon.

 ”Som ung kvinna var det väldigt jobbigt”

Att 89 procent i Barncancerfondens undersökning uppger att de saknar hjälp med sammanfattning och förståelse av sin sjukdomshistoria, känner Camilla igen sig i.

 "Jag känner igen mig i de flesta enkätresultaten och är inte förvånad. Däremot är det lite ledsamt – jag vill ju inte att någon ska behöva uppleva samma sak som jag gjorde"

– Jag har aldrig fått hjälp från sjukvården att bearbeta själva cancern, inte heller att sammanfatta och gå igenom min sjukdom efteråt. Cancern tog 20 år av mitt liv. I dag har jag varit frisk i tio.

För Camillas del är benets funktion så gott som återställd, men på utsidan av låret har hon fortfarande ett två decimeter långt ärr som snarast är en psykisk funktionsnedsättning.

– Som ung kvinna var det väldigt jobbigt, med alla rådande skönhetsideal. Jag har också alltid fått leva med att människor frågar om ärret, eller att de tror att det gått en maska i strumpbyxan. Jag påminns om cancern hela tiden. Jag har fortfarande väldigt svårt att ha kjol eller shorts utan att känna mig obekväm.

– Jag är lyckligt lottad, men den psykiska biten – att jag inte blev trodd – det är inget jag vill att någon annan någonsin ska behöva gå igenom.