”Att simma är det bästa jag vet!”

Monika Pavlovic, Estelles mamma, kisar mot den lågt hängande sensommarsolen och nickar.

– Det här är en bra dag, säger hon.

Nere vid dammen stojar och stimmar tioåriga Estelle med kompisen Olivia. Det medtagna brödet till änderna är slut och nu är de båda kompisarna sysselsatta med att kasta stenmackor mot den blanka vattenytan.

– Såg du, jag klarade tre! säger Estelle.

Annat var det för bara några månader sedan, då Estelle fortfarande behandlades för akut lymfatisk leukemi, ALL. Medicinerna tog på krafterna, hon blev trött och sommarlovet blev en tid för återhämtning.

Nu går Estelle på underhållsbehandling och har på kort tid återfått sin energi. Den busiga blicken och springet i benen finns där, liksom upptågen, de nyfikna frågorna och det smittande skrattet.

– Vi tar varje dag som den kommer och när Estelle mår så här bra så njuter vi till hundra procent. Det är detta vi minns när vi har lite sämre dagar, för de kommer såklart också.

Men det är fantastiskt hur bra hon mår med tanke på hur kort tid som har gått, säger Monika.

I dag är det måndag, en av Estelles favoritdagar. Visserligen måste hon förbi sjukhuset och ta ett blodprov, men det är hon van vid.

– Sticket i fingret känns knappt, säger hon.

När Estelle ska uppge sitt personnummer rabblar hon det så fort att sjuksköterskan Caroline knappt hinner anteckna, sedan skrattar hon så hon kiknar.

– Visst sa jag det snabbt? säger Estelle och virvlar ut genom dörren för att välja sitt belöningsklistermärke.

Efter sjukhusbesöket följer de ett program som upprepas varje måndag. Först träffar de mormor och matar ankorna i Filborna skogspark i Helsingborg. Mormor Terezia får en hastig kram av sitt barnbarn och en kram och en puss på kinden av sin dotter.

– Det är jättemånga som har ställt upp när Estelle varit sjuk. Min svärmor och syster till exempel. Men mamma är alltid mamma, eller hur? Hon har varit där hela tiden, lagat mat när det har varit jobbigt, stöttat och hjälpt till på alla sätt. Det gör ju att man får en helt otrolig sammanhållning, säger Monika.

Efter turen i parken fortsätter måndagsrutinen och efter en kvarts biltur parkerar Monika utanför Filborna Arena. Estelle och kompisen Olivia dansar fram över parkeringsplatsen, ur varsin hörlur strömmar musik av favoritartisten Drake.

Det är dags för dagens absoluta höjdpunkt. Simningen har funnits med ända sedan Estelle var liten. Storasyster Cornelia tränar med juniorlaget i bassängen bredvid, vilket säkert bidragit till lillasyster Estelles entusiasm.

Full av iver springer tjejerna in i omklädningsrummet och byter om.

– Det är så himla kul! Man rör på sig och det behöver jag, och vår simlärare är bra. Det bästa jag vet är att simma, säger Estelle innan hon slänger sig i vattnet tillsammans med de andra barnen i gruppen.

Det finns inga tävlingsmoment i simundervisningen, men det är ju alltid kul att komma först när man simmar ryggsim. I alla fall enligt Estelle som får något beslutsamt i blicken och först av alla sätter handflatan i kaklet. Hon sneglar nöjt upp mot en leende mamma Monika.

– Tävlingsdjävulen har hon alltid haft i sig. Jag vet inte riktigt var den kommer ifrån, den har alltid funnits där, säger Monika.

Det märks tydligt hur mycket Estelle njuter där i vattnet. Hon går in för varje övning med hundraprocentig koncentration. Ibland märks det att hon fortare blir trött än sina kompisar, när de ska hiva sig upp för bassängkanten får Estelle kämpa rejält.

Med en kraftansträngning kränger hon sig upp för kanten och hamnar lite på efterkälken, men hon vägrar att ge upp. Monika ler igen.

– Det här att hon får känna sig som ett barn, att leka och busa och vara en i gänget, det tror jag är jätteviktigt. Det märks så tydligt hur viktigt det är för Estelle, det betyder allt för återuppbyggnaden, säger hon.

Det var under julhelgen 2017 som Monika och Estelles pappa Dejan förstod att något inte stod rätt till. Estelle fick ihållande feber och klagade på smärtor i ryggen och magen. Undersökningarna visade ALL och behandling påbörjades i februari i år.

Sommarlovet var en jobbig tid. Estelle var trött och mådde dåligt efter vårens cytostatikabehandlingar, i perioder ville hon inte ens gå ut. När höstterminen började kom vändningen.

– Hon hade jättedåliga värden och vi kände att någonting behövde hända. Efter samtal med sjukhuset bestämde vi att hon skulle gå till skolan, trots allt. Det var ett jobbigt beslut att fatta, hon mådde ju inte bra – men det visade sig vara rätt. När hon fick träffa kompisar, vara barn igen och inte bara sin sjukdom, så var det som att hon fick tillbaka gnistan, berättar mamma Monika.

Tillsammans med sin man beslutade Monika att dela upp ansvaret för familjen under Estelles sjukdom och behandling. Monika ägnade mest tid åt Estelle och pappa Dejan fokuserade på storasyster Cornelia.

– Från början blev det så mest av sig själv, sedan satte vi oss ned och bestämde att det skulle bli bäst så för alla. Cornelia var också med och bestämde. Hon var jätteorolig för Estelle, men kände sig lugn och trygg med hur vi organiserade vardagen, berättar Monika.

Estelle är en tjej med okuvlig optimism i hjärtat. Hon säger att det var roligt på sjukhuset, men att hon längtade hem. Monika fanns vid hennes sida mest hela tiden, men hon saknade syster Cornelia och pappa Dejan.

– Sen saknade jag min soffa där jag sitter och kollar på Youtube, berättar Estelle.

– Åh, hon och hennes soffa, säger Monika med ett leende.

Nu är familjen samlad igen, och vardagen börjar så smått komma tillbaka till sin vanliga lunk. De bra dagarna, som i dag, kan Estelle återigen känna sig som en vanlig tioåring som älskar att simma. Speciellt när man får slappa i favoritsoffan efteråt!