Jag är stolt över min sjuksköterskeskylt på bröstet
Jag heter Agnes Arvidsson. Jag är 23 år gammal, bor i Stockholm sedan åtta år men kommer ursprungligen från Linköping.
När jag var 1,5 år gammal blev jag sjuk. Jag fick hög feber, förlorade aptiten, var blek, blev alltmer trött och ledsen och hade svårt att komma till ro. En kväll när mamma skulle byta blöja på mig upptäckte hon en konstig liten röd strimma på min kropp. När jag vaknade dagen efter hade jag fullt med liknande strimmor överallt. Mamma och pappa åkte med mig till vårdcentralen som direkt skickade oss vidare till barnakuten. Efter undersökningar och blodprover fick jag diagnosen akut lymfatisk leukemi (ALL). Efter detta väntade 2,5 år av cytostatikabehandlingar, undersökningar, prover och operationer. Många, många dagar och nätter spenderades på Universitetssjukhuset i Linköping. Fem år efter avslutad behandling blev jag friskförklarad.
Jag har svårt att urskilja vad jag själv minns av vårdtiden och behandlingsåren, eller vad jag fått återberättat för mig, eller fått se på bild. Jag har en tydlig minnesbild av att jag vaknar upp ur narkosen efter en operation och att det står massor av vuxna människor över mig och tittar på mig. Allt är väldigt suddigt men jag minns att personerna försökte prata med mig och att jag inte förstod riktigt vad som hade hänt. Jag minns också ett annat tillfälle där jag tillsammans med någon av mina föräldrar skulle till lekterapin där jag såg sjukhusclownerna innanför glasdörren. Jag var superrädd för clownerna. Jag var så ledsen att jag inte kunde leka, men jag vågade inte gå in. Jag hade en skylt på min dörr på avdelningen där det tydligt stod ”inga clowner”.
Jag minns också blodprovstagningen. Där har jag också spenderat mycket tid, fått många stick i fingret och fått många klistermärken när vi var klara. Jag kunde rabbla mitt eget personnummer innan jag visste vilken adress jag bodde på, det ska man inte behöva kunna som treåring.
Idag är jag 23 år gammal och har snart arbetat i två år som sjuksköterska. Jag visste redan som sjukt barn att jag ville jobba inom sjukvården. Jag drömde om att bli cancerläkare och rädda världen. När jag blev äldre förstod jag att det kanske inte riktigt var läkare jag skulle bli och landade då ganska snabbt i att sjuksköterska skulle passa mig bra. Under hela utbildningen visste jag att jag skulle jobba på en barnavdelning, och så blev det. I snart två år har jag jobbat med neurologi och neurokirurgi hos barn som är alltifrån nyfödda till unga vuxna på Astrid Lindgrens barnsjukhus på Karolinska sjukhuset i Solna. Jag trivs superbra och älskar mitt jobb!
Jag är övertygad om att min bakgrund hjälper mig otroligt mycket i min yrkesroll, men också som privatperson. Jag har en förståelse för människor i kris, för jag och min familj var själva i kris under hela min uppväxt och familjer i kris får jag möta varje dag på jobbet.
Jag är ödmjuk inför människor och deras bakgrund, för ibland är det enbart ett ärr på kroppen som beskriver vad som finns på insidan. Jag har två ärr på kroppen, jag är stolt över dem för de är beviset för vem jag är idag. Jag har en sjuksköterskeskylt på bröstet, jag är stolt över den för den är beviset för vad jag gör idag.
/Agnes