Barnet är dött varje dag

Vintern 2020 insjuknade vår sjuårige son Oskar i en hjärntumör. Ett knappt halvår senare dog han. Kvar blev två föräldrar och en lillebror. Några år senare föddes också en lillasyster. Jag skrev mig genom den akuta sorgen, och tankarna om livet, döden och allt däremellan blev så småningom boken Det krävs mod att leva.

Allhelgonahelgen närmar sig. Jag tycker om att vi alla tänder ljus för våra döda. Att kyrkogårdar fylls av värme. Att namn uttalas högt i gemenskapen kring gravstenen. Men ibland tänker jag att det finns en risk att vi gör sorgen till ett, som nutiden hade kallat det, event. Som om den kan styras till en särskild helg på året. Som om den går att boka in. Schemaläggas.

Döda barn är döda varje dag. Inte bara en viss helg.

Det betyder dock inte att sorgen är lika varje dag. Tvärtom. Vissa dagar tänker jag nästan inte alls på att Oskar är död. Jag tänker i stället på att han fanns. På hur han skrattade. På saker han sa. På allt han lärde oss, som levande men kanske ännu mer som död.

Andra dagar känns hans död plötsligt nära igen, trots att så inte är fallet. Oskar är inte nydöd längre. Han har varit borta från vår familj i sex år nu. Det känns främmande när jag skriver det. Inte för att tiden gått. Utan för att den gått utan honom här.

Jag trodde nog länge att sorg handlade om att lära sig leva med det som hänt. Jag tror alltmer att sorg snarare, eller också, i stor utsträckning handlar om att långsamt förstå innebörden och omfattningen av det som hände. Om och om igen upptäcker jag något nytt som gick förlorat när Oskar dog.

En skolavslutning han aldrig fick uppleva. En tonåring han aldrig fick bli. En vuxen människa vi aldrig fick lära känna. Samtidigt upptäcker jag också sådant som blev kvar. Sådant som döden inte kom åt. Kärleken förstås. Men också hans påverkan. Avtrycken. Alla de sätt en liten människa fortsätter att forma sin omgivning långt efter sitt sista andetag.

Oskar lärde mig inte att livet är kort. Det visste jag redan, åtminstone i teorin. Han lärde mig att livet är värdefullt. Att en vanlig tisdag egentligen aldrig är särskilt vanlig. Sorgen följer inte kalendern. Kärleken gör det inte heller.

Oskar finns kvar i familjen. Han finns i våra samtal. I våra beslut. I våra värderingar. Han finns i sådant vi berättar om honom men också i sådant som inte handlar direkt om honom. Han finns i lillebrors val av lakritsglass en varm sommarkväll. Ett val som får mig att tänka på Oskar innan jag ens hunnit förstå varför. Han finns ofta på det sättet. Inte i det stora och högtidliga utan i det vardagliga och oväntade.

Han finns i de barn som lever eftersom forskningen går framåt. Han finns i den mamma jag blev efter att ha varit hans mamma här på jorden. Han finns i en lillasyster som aldrig fick träffa honom men som ändå växer upp med historier om honom så självklara att de nog känns som minnen för henne. Döden tog hans framtid. Den tog dock inte hans betydelse i vår familjs sammanhang.

Hur länge slår ett hjärta? Ett helt liv.

När Oskars hjärta slutade slå upphörde inte hans inverkan på världen. Människor upphör inte att påverka bara för att de dör. Tvärtom fortsätter de att skapa ringar på vattnet långt efter att de själva har lämnat stranden.

Vissa dagar är Oskar mer död än andra. Jag vet att det är en märklig mening att skriva. Han är naturligtvis lika död varje dag. Men dagar då jag tänker på hans levande jag hamnar döden liksom i bakgrunden. Då minns jag blicken, skrattet, finurligheten och allt det där som var Oskar. Andra dagar tänker jag mest på livet som han inte fick chans att leva. Då hamnar döden i förgrunden.

Det är två olika sorger av alla sorger som ryms i samma förlust. Den ena handlar om saknad. Den andra handlar om berövande. Båda får plats. Det finns fler. Alla får plats.

Kanske är det därför allhelgonahelgen ofta blir tyngre än födelsedagarna. Inte för att jag har glömt bort hans död resten av året, utan för att omvärlden för en stund riktar blicken åt samma håll. Alla kyrkogårdarnas ljus påminner mig inte om att Oskar är död. Det vet jag redan. De påminner mig om hur många människor som saknas någon.

Inför allhelgonahelgen vill jag egentligen bara uppmana dig som känner en familj som har mist ett barn att höra av dig.

Du behöver inte hitta rätt ord.

Du behöver inte förstå.

Du behöver inte laga någonting.

Säg barnets namn.

Fråga hur dagen är.

Var inte rädd för att väcka sorgen. Den sover ändå inte.

Våga stå nära.

Trevande närvaro är bättre än tyst frånvaro.

Många är de som kommer att tända ett ljus vid ett saknat barns grav kommande helg. Men försök gärna också att minnas barnet en helt vanlig onsdag i februari. Prata om barnet när ingen årsdag närmar sig. Säg namnet även när kalendern inte påminner dig.

För barnet är dött varje dag. Men barnet är också djupt älskat varje dag.

Och, kärlek och sorg har aldrig varit särskilt bra på att följa kalendern.

/Sofie