När lillasyster föddes behandlades storasyster på samma sjukhus

När min sambo var gravid med vår yngsta dotter fick vår äldsta, som då var två år, leukemi. Vi gick igenom resten av graviditeten samtidigt som hon genomgick sin cancerbehandling.

När lillasyster sedan föddes på Karolinska i Solna befann sig storasyster högre upp på samma sjukhus, på barncanceravdelningen, för behandling.

Den dagen FaceTimeade vi med henne. Hon var tillsammans med sin mormor och hade precis blivit storasyster.

Lyckan fanns där. Men det gjorde sorgen och rädslan också. Vi hade fått ett barn samtidigt som vårt andra barn behandlades för cancer.

Graviditeten hade redan från början varit fylld av oro. Före den hade min sambo och jag gått igenom två missfall. Under de första tolv veckorna var det därför svårt att våga tro att allt skulle gå bra.

När vi passerade vecka tolv och graviditeten fortfarande såg bra ut började vi känna lättnad och glädje.

Ungefär en vecka senare kom cancerbeskedet.

Därefter handlade vardagen om mediciner som skulle ges varje dag, behandlingar och sjukhusbesök. Allt det tog vår uppmärksamhet och vårt fokus.

Graviditeten hamnade i bakgrunden.

Det är svårt att skriva, men det är så jag minns det. Det var inte vår yngsta dotter som var mindre viktig. Det var utrymmet att vara närvarande i graviditeten som försvann.

Känslan av att ha blivit bestulen på den tiden finns kvar än i dag. Så sent som häromdagen pratade min sambo och jag om hur lite vi faktiskt minns av att hon var gravid. Vi gick igenom månaderna, men så mycket av vår närvaro fanns hos vår äldsta dotter och allt som behövde göras för henne.

FaceTime-samtalet den dag lillasyster föddes rymmer mycket av hur den tiden var för oss. Glädjen var verklig. Rädslan och sorgen var också verkliga. Allt fanns samtidigt.

Som pappa och partner försökte jag hålla ihop vardagen och finnas där för min familj. Samtidigt hade jag svårt att prata om min egen rädsla. Mycket blev kvar inom mig.

Låten En Dag blev mitt sätt att sätta ord på det.

”Om jag skulle fråga dig minns du då för länge sen, innan vårat liv förändrades en dag.”

Det är låtens första mening. Orden är riktade till min dotter i framtiden.

Jag har skrivit låten för att hon en dag ska kunna lyssna och förstå mer av vad vi gick igenom tillsammans. Hur vårt liv såg ut, vad vi kände och hur det var att vara hennes pappa under den tiden.

Jag hoppas att hon kan bära med sig den här delen av sitt liv med stolthet över sig själv. Att hon ska förstå hur älskad hon var genom allt och hur mycket hennes styrka betydde för oss.

Mitt i vår rädsla gav hon oss hopp och kraft. Vi försökte finnas där för henne, samtidigt som hennes styrka gav oss mycket av det vi själva behövde för att orka.

Det vill jag att hon ska veta.

Genom musiken kunde jag uttrycka sådant som jag hade svårt att säga i ett vanligt samtal. Men En Dag är inte bara ett sätt för mig att bearbeta det som hänt. Den är också något jag vill ge henne att ha kvar.

Jag hoppas att låten kan bli en ingång till samtal när hon blir äldre. Att hon kan ställa frågor och få höra min berättelse, samtidigt som det finns plats för hennes egna minnen och känslor.

Framför allt vill jag att hon ska höra kärleken i den. Hur stolt jag är över henne och hur mycket hon betyder för oss.

I dag är vi så tacksamma över att vi har tagit oss igenom det svåraste året i våra liv. Behandlingen pågår fortfarande. Om allt går som planerat fortsätter den till nästa år.

Samtidigt har vi två fantastiska tjejer som springer och busar tillsammans. Vår yngsta fyller nu ett år och följer efter sin storasyster överallt.

Saknaden efter den tid vi inte riktigt hann uppleva finns kvar. Men det gör också kärleken och tacksamheten över det vi får uppleva med dem nu.

/Kevin