Tjugo år senare minns kroppen fortfarande

Tjugo år har gått sedan cancern, men vissa minnen sitter kvar i kroppen. En välbekant doft, en sjukhuskorridor och några ord från en läkare räcker för att allt ska komma tillbaka. För även om cancern är borta lever både minnena och konsekvenserna kvar.

Då var det dags igen.

Det har gått ungefär tjugo år sedan jag fick min cancer.

Ett möte på avdelningen för vuxna efter barncancer.

Jag klev in genom dörrarna och tog hissen upp.

När dörrarna öppnades möttes jag av en bekant doft.

Det knep till i magen.

Jag kände igen doften.

Jag kände igen de kala väggarna. De långa korridorerna och den alldeles för ljusa belysningen.

Och när jag läste skylten med ordet cancer och efter ”behandling pågår” kände

jag hur något inom mig förändrades.

Jag blev yr. Kroppen började darra och jag blev kallsvettig.

På vägen mot väntrummet gick jag förbi alla rum. Jag sneglade in på de tomma

sängarna, de tomma handfaten och de tråkiga väggarna.

Och plötsligt såg jag en bild framför mig.

En liten flicka som låg där.

Med sitt kala huvud, bleka hud och taniga kropp.

I sin rosa pyjamas, med sitt rosa Nintendo i högsta hugg.

Jag.

Jag vet inte hur jag ska förklara hur djupt ordet cancer har satt sig i mig.

Hur vissa ord, dofter, rum och korridorer kan få hela kroppen att minnas sådant som

huvudet försökt lämna bakom sig.

När sjuksköterskan hämtade oss och följde oss till rummet där vi skulle träffa

läkaren började det domna i kroppen.

På något sätt kändes det som att jag var på väg mot något dåligt.

Sedan fick jag påminna mig själv.

Det här är en uppföljning.

Det här är efteråt.

Jag vann. Jag överlevde.

Men samtidigt har det varit så många förluster på vägen.

När jag satte mig ner kände jag hur hela kroppen började darra.

Som om den försökte få ur sig all ångest som byggts upp inför att återigen sitta framför en läkare.

Och så säger han:

”Du hade ju cancer.”

Och det är som att jag vaknar till.

Ja, just det.

Jag hade cancer.

Plötsligt rivs gamla sår upp igen. Gamla dofter. Gamla minnen. Smärtan. Rädslan.

Ångesten.

Han frågar:

”Kommer du ihåg mycket?”

Ja.

Jag kommer ihåg allt.

Jag kommer ihåg hur det var.

Hur ont det gjorde.

Hur rädd jag var.

Hur rädd min familj var.

Hur trötta vi var.

Han berättar om min cancer.

Vilka behandlingar jag fick och hur de har påverkat min kropp idag.

Och jag vet att jag kanske inte borde tänka jävla behandlingar.

För det var ju behandlingarna som räddade mitt liv.

Men ibland känns det ändå så orättvist.

Orättvist att jag ska behöva kämpa med smärtan efter cancern. Med allt som

behandlingarna lämnade efter sig.

Med en kropp som har fått gå igenom så mycket och som fortfarande försöker orka.

Och framför allt med ovissheten.

Ovissheten om jag kommer kunna bli mamma i framtiden eller inte.

Ovissheten om jag kommer behöva kämpa igen.

Ovissheten om vad min kropp faktiskt klarar av efter allt den har gått igenom.

När han frågar mig om jag mår bra idag svarar jag nästan alltid ja. Av ren reflex.

Ja, jag mår bra.

Men den här gången berättade jag att jag är rädd.

Jätterädd.

Rädd för att bli sjuk igen.

Rädd för framtiden.

Rädd för att få veta om jag kan få barn eller inte.

För även om jag vann kampen om livet för tjugo år sedan, så känns det ibland som

att kampen aldrig riktigt tog slut.

Jag överlevde cancern.

Men jag lever fortfarande med det den lämnade efter sig.

/Saga