Forskarna får ingen tid till forskning

Trots att Barncancerfonden i många år har ökat summan för utlysta medel för kliniska studier och kliniska forskarmånader har antalet läkare och sjuksköterskor som söker pengarna inte ökat. Sedan 2009 kan de se att summan som fördelas inte har ökat.

– Det är inte för lite pengar i utlysningarna och inte heller för få utlysningar som är problemet. Det handlar i stället om att kliniker inte söker pengarna. Det är oroande, säger Kerstin Sollerbrant.Och detta är något som inte bara gäller barncancerfältet. Samma negativa utveckling ses inom många fler områden inom svensk klinisk forskning. Redan 2008 visade en statlig utredning tydligt att allt färre läkare väljer att forska kliniskt.

– Alla är överens om att forskning är viktigt och behövs. Universitetssjukhusen har ju ett uppdrag att forska och göra studier, men ingen löser det som är felaktigt, fortsätter Kerstin Sollerbrant.

Håkan Mellstedt, onkolog och huvudordförande i Barncancerfondens forskningsnämnder, har arbetat inom vuxencancervården i närmare 35 år. Han har också sett det växande problemet med läkare som inte forskar eller söker kliniska forskarmånader.

– Detta gäller all forskning, inte bara det som görs inom barncancer. Det är tråkigt att se att inget händer. Jag anser att när det blir bra arbetsförhållanden för läkarna kan det bli en förändring. Jag ser även att svenska kliniska forskningsresultat minskar i betydelse internationellt. Att se att vi inte längre presterar är nedslående.

Håkan Mellstedt ser också en fara i att det är just färre legitimerade läkare som inte ägnar sig åt forskning.

– Det är viktigt att få med dem på båten. De kan väcka frågor, se vad som behövs och försöka utveckla sina tankar till forskningsidéer. Det handlar inte bara om att bota barncancer utan också om att se vilka besvär barnen kan få i framtiden. En som inte är läkare, utan kanske biolog eller kemist, vet inte vilka besvär och biverkningar som uppstår.

Den främsta orsaken till att allt färre läkare forskar stavas tid, tror både Håkan Mellstedt och Kerstin Sollerbrant.

– Problemet ligger helt hos vården. Det handlar om att det finns för lite personal och pengar. Behandlingen av patienterna kommer i första hand och eftersom det råder brist på barnonkologer kan kliniken inte bevilja ledighet och tid för den som vill forska. Det blir ett moment 22, säger Kerstin Sollerbrant.

Båda menar också att det inte finns någon uppmuntran från klinikerna.

– Akademisk forskning är inte på agendan som den var förr. För 30 år sedan krävde klinikchefen att den läkare som anställdes också skulle forska. Så är det inte längre, säger Håkan Mellstedt. 

Kulturen på en arbetsplats är viktigare än man tror och inom barnonkologin finns en stark kollegial tradition, säger de. Man ställer upp för varandra.

– Läkare känner starkt att kollegorna blir lidande om de tar ledigt för att forska. Att jobba i motvind är sällan roligt och har en hämmande effekt, säger Håkan Mellstedt och fortsätter:

– Vi kan inte begära att forskande läkare ska forska på helger och nätter. Det måste vara en del av deras dagliga jobb.

Klinikcheferna är fångna i systemet. De har inte de friheter som behövs för att själva organisera arbetet utan måste ta hänsyn till ekonomi och ett pressat läge. Universitetssjukhusen ska organisera vården till lägsta möjliga kostnad.

– Sjukhusledningen har ofta inte heller tillräcklig akademisk förankring. Sjukhusen är styrda av politiker och de har inte alltid den nödvändiga forskningsbakgrunden, säger Håkan Mellstedt.

Riskerna med utebliven klinisk forskning är många och konsekvenserna allvarliga. Framför allt handlar det om att utan forskning går det inte att hitta bot för sjukdomar, nya behandlingsmetoder och lindra besvär och biverkningar.

– Utvecklingen av mediciner och behandlingsmetoder stannar av. Dessutom tappar vi kompentens och det i sin tur leder till en brist på bra handledare framåt. Kvaliteten på den kliniska forskningen äventyras och vi får svårt att nå vår vision att utrota barncancer, konstaterar Kerstin Sollerbrant.

För att komma till rätta med problemet behövs det fler kliniker och läkare. Om det finns en väl tilltagen läkarstyrka kan tid frigöras från arbetslaget för forskning, är åsikten.

– Jag tycker att sjukvårdshuvudmännen ska försöka arbeta med en positiv attityd. De måste uttrycka att forskning och att forska är viktigt, säger Kerstin Sollerbrant.

En rad åtgärder går att genomföra. Det handlar om att uppmuntra, öka rekryteringen och skapa bra och tydliga karriärmöjligheter för de som väljer att forska. Att forska ska ha en hög status och vara en fjäder i hatten för både klinik, kollegor och sjukhuset i stort, menar de båda.

– Från vår sida har vi ökat vår satsning på forskartjänster och kombinationstjänster. Men det krävs att landstingen och staten också gör mer. Att forska ska vara roligt och utvecklande. Inte ett problem, säger Kerstin Sollerbrant.