Tennisen förändrade allt för Oscar efter barncancern

När Oscar fick diagnosen osteosarkom föll hela tillvaron samman. 

– För mig var cancer lika med döden. Det kändes så hemskt när jag fick diagnosen, jag visste inget annat än att när man får cancer så dör man. 

Men det är en glad och i allra högsta grad levande Oscar som berättar om hur det var när han fick cancer för sex år sedan. Idag har han hunnit fylla 19 år och bor i Falun där han går på ett idrottsgymnasium.   

Oscar har kommit en lång väg sedan behandlingstiden – mycket tack vare tennisen som kom in i hans liv under en period då han mådde som allra sämst.  

– Tennisen fick mig att förstå att man är inte mer handikappad än vad man gör sig. 

Fick amputera ett ben 

Oscar påbörjade sin cancerbehandling under vårterminen i sjätte klass. Efter några månader stod det klart att cancern var så svårbehandlad att hans högra ben behövde amputeras. Dessutom hade den spridit sig till lungorna.  

Ungefär samtidigt dominerades nyhetsflödet av rapporter om extremhetta och torka. Den ovanligt varma sommaren 2018 var för många fylld av sol och bad. Men innanför sjukhusets väggar bidrog värmen till att Oscar drabbades av svåra infektioner i operationssåret, som i sin tur ledde till skador på nerverna. Behandlingen blev svår och lång. 

– Jag tror jag har opererats 30 gånger. I stället för att vara två månader på sjukhus blev det två år.  

Livet på paus 

Även fast cancern var borta sattes livet obönhörligt på paus. Månad efter månad i en sjukhussäng, med förlamande fantomsmärtor, ryggproblem, svårigheter att äta och andra komplikationer.  

– Jag mådde väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt. När jag tänker tillbaka på den tiden är allt bara en enda röra, jag minns inte så mycket. Men en sak vet jag säkert – jag kommer aldrig någonsin att må lika dåligt igen.  

Efter ungefär ett och ett halvt år fick Oscars mamma höra talas om barncanceröverlevaren och äventyraren Aron Andersson. Hon fick kontakt med Aron som gick med på att träffa Oscar. Tanken var att låta Oscar få komma ut, träna på att sitta i rullstolen och samtidigt prova på några olika sporter – allt för att se om han därigenom kunde börja må lite bättre.  

– Jag ville verkligen inte, men jag gick med på att träffa Aron bara för att vara snäll mot mamma.  

Efter ett par motvilliga vändor till tennishallen var det dags för ett idrottsläger på Åland tillsammans med andra ungdomar med olika funktionshinder.  

– Ingen av de sporter jag testade var rolig, men tennis var något mindre tråkigt än allt annat. Jag kunde inte ens få bollen över nät och jag minns att jag blev så frustrerad. Men då bara bestämde jag mig för att jag inte skulle sluta förrän jag klarade av att slå bollen över nät. Det tog åtta timmar. 

Tennisen blev allt 

Plötsligt blev det roligt med tennis – och Oscar började träna allt mer. Och ju bättre han blev – desto roligare blev det. I dag är Oscar i den absoluta toppen i Sverige i rullstolstennis, tävlar på den internationella touren och har siktet inställt på OS 2028. Oscar är väl medveten om att det kommer krävas mycket jobb för att nå dit, men han har bestämt sig för att satsa allt. 

– Min främsta styrka tror jag är min snabbhet. Men sen är jag envis också, har jag väl bestämt mig så kör jag på. Det kommer bli tufft och jobbigt, men min tränare brukar säga att om jag klarade den tuffa cancerbehandlingen så klarar jag vad som helst.  

I takt med att Oscar utvecklades fick han också kontakt med andra rullstolsburna spelare. Under en resa till Frankrike gick det plötsligt upp för Oscar att ingen annan än han själv kunde påverka hans egen situation.  

– Alla hade det tufft men det var ingen som klagade eller mesade sig. Att se andra spelare som var bättre än mig gjorde mig också motiverad – kan de så kan jag.  

Livsgnistan kom tillbaka 

Så här i backspegeln är Oscar otroligt tacksam för allt hans föräldrar och Aron Andersson gjorde för honom.  

– Jag var djupt deprimerad och såg framför mig ett liv där jag bara skulle bli skjutsad överallt och inte kunna klara mig själv alls. Men när de pushade mig till att testa saker fick jag långsamt livsviljan tillbaka. 

Oscar går nu sista året i gymnasiet på en fyrårig Riksidrottslinje, där schemat är anpassat för att kunna kombineras med en elitsatsning, tävlingar och resor. Oscar har lektioner varannan dag, däremellan blir det mycket tid i tennishallen tillsammans med sin tränare Toni Gustavsson och de andra tenniskompisarna.  

Men att ha ett socialt liv har inte varit självklart för Oscar. Under sjukdomstiden tappade han många av sina gamla kompisar, och till en början var det svårt att återuppta kontakten.  

– Vi kunde ju inte hänga på samma sätt som tidigare, de var mycket mer aktiva och jag satt i en rullstol. Det kändes bara svårt och inte alls kul. Men med tennisen fick jag bättre självförtroende och vågade ta kontakt med folk igen. 

Stolen inget hinder 

För Oscar är stolen han sitter i inte längre något hinder. Hans egen inställning är att han kan göra allt som alla andra kan göra, och stolen ska inte hindra honom från det.  

– Enda gången det är lite jobbigt är på vintern. Men det finns ju vinterdäck!  

Han bor själv och klarar av det mesta, även om mamma och pappa ibland får hjälpa till med räkningar och andra ”vuxengrejer” han ännu inte fått kläm på. Han säger själv att han knappt tänker på att han sitter i en rullstol längre. Inte ens när det kommer till kärlekslivet känner han att stolen eller hans historia som barncanceröverlevare kommer i vägen. 

– Nejdå det dejtas, säger han med ett finurligt leende.   

Att ha cancer i tonåren är speciellt, just för att det händer så mycket under de åren av ens liv. Oscar är medveten om att han missat mycket i och med sin långa sjukdomstid, men han försöker blicka framåt. 

– Livet är vad du gör det till. Visst, jag deppade ihop och det var väldigt svårt under en tid men jag tog mig igenom det. Det kan alltid bli bättre om du vill att det ska bli bättre. Du måste bara våga vilja.