Oskiljaktiga tills cancern kom

Två veckor in på sommarlovet blir Bianca succesivt tröttare. Huden förblir blek trots soliga dagar och hon hänger inte längre med i tvillingsystern Bonnies tempo. En oro börjar växa hos mamma Elenor och ett besök på vårdcentralen planeras in.

Men innan Elenor och pappa Bobby hinner boka tiden briserar allt. Medan Elenor bäddar rent i sängarna en trappa upp hör hon ett gallskrik från undervåningen:

– Bianca skrek rakt ut: Mitt huvud, det händer nåt, det exploderar! Sen började hon kräkas och sluddra, och kunde inte stå på benen. Det gick inte riktigt att få kontakt med henne, så jag trodde först att det var hennes gamla epilepsi som hade kommit tillbaka. Det var väldigt obehagligt.

Bianca skrek att hon inte ville dö  

På akuten i Uppsala kommer beskedet snabbt: Biancas blod är sjukt. Benmärgen också. Två dagar senare, när provsvaren är klara, har Biancas mormor och morfar kommit till sjukhuset med hennes tre syskon. De sitter utanför rummet där Bianca och hennes föräldrar befinner sig, när läkaren berättar att Bianca har leukemi.

– När han sa att det betyder blodcancer skrek jag: Jag vill inte dö, jag vill inte dö! Och då trodde mormor och Bonnie och alla att jag hade fått ett dödsbesked, för de hörde mig skrika genom väggen, minns Bianca.

– Ja, det blev traumatiskt för alla. De visste att vi skulle få en diagnos, och så hör Bonnie sin tvillingsyster skrika i panik att hon inte vill dö. Hela världen rasade. Och Bianca var så rädd. Hennes gammelmormor hade varit döende i cancer sedan en tid tillbaka så hon förknippade cancer med döden, berättar Elenor. Bonnie minns också chocken i väntrummet:  

– Jag blev jätteledsen. Vi är också bästisar, dom som hänger mest, så det var jättejobbigt.

En påfrestande behandling

Elenor kommer inte exakt ihåg vad läkarna har sagt. Bara känslan. Rädslan. Och hur hon försöker hålla ihop för Biancas skull. Det är först senare som orden börjar landa. Att det finns hopp. Att det finns behandling. Att det ändå finns en stor chans att Bianca ska klara sig. Men just där och då är det bara mörker:

– Det var som ett svart hål. Det är jättekonstigt att förklara. Det var som att hela livet vändes upp och ner på en sekund.

Den två år långa behandlingen startar direkt. Cytostatika, kortison och sövningar nästan varje dag. Bianca blir snabbt dålig av medicinerna och de kommande månaderna är oerhört tuffa. Tvillingarna, som tills dess varit oskiljaktiga, tvingas plötsligt vara ifrån varandra under längre perioder.

– Bianca blev avundsjuk på Bonnie som fick åka på semester med kusinerna, och Bonnie var i sin tur avundsjuk på Bianca, som fick all uppmärksamhet och mer tid med mig och Bobby. Varje kväll ringde Bonnie mig på sjukhuset och grät. Hon längtade efter oss och var orolig. Det var ett heltidsjobb att ta hand om Bianca, och samtidigt en stress att känna att man inte räckte till för hennes syskon, berättar Elenor.

”Vi visste inte om vi skulle få ha kvar henne”  

Något som också gör Bianca ledsen är tanken på att tappa sitt hår. Hon älskar att hålla på med håret och drömmer om att bli frisör. Tre veckor in i behandlingen, när familjen kommer hem från sjukhuset och håret redan har börjat lossna, tar Bianca fram kökssaxen. Hon har bestämt sig för att själv klippa av sig håret.    

– Då bad jag Bianca att vänta lite. Jag ville fläta lite hår, klippa av och spara. För vi visste inte då om vi skulle få ha kvar henne, och jag ville ha kvar en bit av henne. Sen frågade jag om hon ville att jag också skulle klippa mig. Men då skrattade hon och sa: Nej mamma, det räcker att jag blir livrädd när jag ser mig själv i spegeln. Jag vill inte bli rädd när jag tittar på dig också. Hon är väldigt rolig. Det har varit mycket humor genom allt, som gjort att vi orkar.

Saknar klasskompisarna

Efter sommarlovet är Bianca tillräckligt pigg för att vara med vid skolstarten. Men bara några dagar in på höstterminen blir hon plötsligt mycket sämre och orkar inte vara i skolan alls. Bianca hamnar efter, och tvillingarna tappar mycket av kontakten. Det blir tydligt att Biancas sjukdomssituation gör att de utvecklas åt olika håll.

– Det var jobbigt. Jag saknade Bonnie och alla kompisar, men som tur var hade dom en sjukhusskola i Uppsala så jag inte behövde gå om en klass, berättar Bianca.

Bonnie, som i sin tur saknar Bianca, anpassar sig trots allt ganska snabbt, och skolan ger henne fint stöd, särskilt under de perioder då Bianca behöver läggas in akut.

– Då har det varit jättetufft för Bonnie, berättar Elenor. Hon har fått ångest och blivit väldigt ledsen. Men skolan har funnits där och fångat upp henne, och inte ställt så höga krav.

Hoppfull och står på händer igen   

Idag, ett år senare, är Bianca äntligen tillbaka i skolan och hon ser fram emot att börja i trean. Orken är inte alltid där, men hon dansar en gång i veckan och har börjat stå på händer igen. Hemma koreograferar hon och Bonnie egna shower i köket, och hon längtar efter att snart kunna få hoppa studsmatta och leka som vanligt igen.

– Det är en helt annan tjej nu, säger Elenor. Första halvåret var fruktansvärt tufft med allt, hon orkade inte vara i skolan, kräktes mycket, och kunde inte gå. Men nu har hon precis lärt sig ta medicin via munnen och tagit bort sonden. Det var ett stort steg och hon var så lycklig.

Behandlingen fortsätter till augusti 2026, men framtidstron är stark. Bianca vill börja köra motocross igen, bli frisör, och jobba med djur. Och hon vill gärna hjälpa Barncancerfonden:

– Det är bra att man ger pengar så sjuka barn kan bli friska. Tack för att ni är med i kampen mot barncancer!