”Ingen annan ska vara sjuk som jag”
Alice är en aktiv och sprallig sjuåring som håller på med gymnastik och innebandy, älskar att laga mat, pyssla och hoppa studsmatta. Att då från en dag till en annan få en cancerdiagnos blir såklart omvälvande och chockartat.
”Det började med att Alice hade ont i magen och var lite hängig”, berättar mamma Karin. ”Jag åkte med hennes storasyster Julia på fotbollsträning och Alice följde med som vanligt. Hon brukade leka och springa runt i sporthallen, men nu låg hon bara där med huvudet i mitt knä. Dagen efter var hon jätteblek och hade ännu mer ont i magen. Då kände jag att det var någonting som inte stämde, att hon kanske hade fått blindtarmsinflammation.”
Karin fick snabbt en tid på vårdcentralen och en läkare började grundligt undersöka Alice. Dagen efter ringde de från barnavdelningen på Nyköpings lasarett och bad familjen komma in.
”Då blev jag rädd”, minns Karin. ”De sa att Alice mjälte blivit dubbelt så stor och att allt tydde på att hon hade leukemi. En ambulans bokades till Akademiska sjukhuset i Uppsala, och när vi kom dit på kvällen rullades Alice direkt ner till röntgen, och det blev ultraljud och en massa nya prover.”
Det fastställdes att Alice hade fått akut lymfatisk leukemi, med 93 procent cancerceller i benmärgen.
”När man hör 93 procent tänker man ju att hon kommer att dö”, berättar Karin. ”En våg av skuldkänslor kom över mig och jag tänkte hur har jag missat att mitt barn har cancer, är jag en dålig mamma? Men det vanliga är att tydliga symptom inte visar sig förrän efter 80 procent.”
Ingen tid att stanna upp
För tolvåriga Julia kom beskedet att hennes lillasyster hade cancer som en chock:
”Jag har bearbetat det lite grann, men vill helst inte prata om det för då kommer jag bli så ledsen. Men jag är glad att mina kompisar bryr sig och ändå frågar hur jag, eller Alice mår.”
”När vi fick veta att Alice hade leukemi gick jag in i ett slags läge som jag fortsätter vara i”, förklarar Karin. ”Det gick så fort allting. De första tio dagarna var som en berg och dalbana som aldrig tog slut, och det kändes som att det var liv och död-situationer som avlöste varandra gång på gång. Så det fanns inte tid att stanna upp, tänka eller känna efter utan det var bara att köra. Jag tog ett andetag i Nyköping och det andetaget lever jag på fortfarande.”
Första gången tårarna kom för Karin var när Alice sövdes och fick en venport inopererad. Samtidigt fick hon en sondslang in genom näsan och ner i magsäcken, vilket var väldigt obehagligt.
”Hon fick panik och bara gallskrek stopp stopp! Då grät jag i en kvart, hejdlöst, och sen var det bara tillbaka in i läget att vara stark och trygg för Alice.”
Smärtan det värsta
Cytostatikan som Alice fick satte sig snabbt på skelett och leder och hon fick svårt att gå. Flera gånger tappade hon balansen och ramlade. Men det som var jobbigast var smärtan i magen.
”I början sa jag nästan att jag struntar i att hon har cancer. Bara hon inte har ont”, berättar Karin. ”En mammas jobb är ju att skydda sitt barn mot all smärta som finns, och det tär på psyket om man inte kan det. Men jag måste vara stark för Alice, trots att hela kroppen skriker gör inte illa mitt barn!”
Två veckor in i behandlingen började Alice tappa sitt långa tjocka hår. Och när det bara var lite kvar bad hon sin mamma att klippa bort håret helt.
”Hon har alltid älskat sitt hår, men nu sa hon vi tar bort det, raka av det nu mamma. Och det gjorde jag. Men när hon tittade i spegeln efteråt fick hon ändå en chock och grät. Hon var också väldigt uppsvälld av kortisonet, så hon kände inte igen sig själv och tyckte att hon var ful.”
”Ingen ska vara sjuk som jag”
Alice är inne på sin andra behandlingsmånad av 27. När hon är färdigbehandlad om drygt två år kommer hon ha hunnit fylla nio.
”Alice håller på med gymnastik och innebandy och älskar skidåkning och full fart - så att gå ifrån det till att ha cancer är supertufft, men hon har inte har velat gråta framför mig för då kommer jag bli ledsen. Men vi har pratat mycket om att man måste få gråta och kunna vara ledsen. Hon har också varit det emellanåt och frågat varför just jag, varför har jag fått det här?”
”Det har varit jättejobbigt, men hon är en stark och omtänksam tjej som alltid har brytt sig mer om andra”, fortsätter Karin. ”I början sa hon jag hoppas verkligen att jag är enda barnet på sjukhuset, och jag sa Fast Alice, mest troligt kommer det inte vara så. Nej, men jag hoppas ändå, för ingen annan ska vara sjuk som jag.”
Längtan efter att kunna gå i skolan igen
Det har varit en intensiv och tuff resa sedan Alice fick sin diagnos och hon saknar sina klasskompisar och lärare. Till hösten ska Alice börja i tvåan, men det är ovisst om Alice kommer kunna gå i skolan som vanligt.
”Vi har ingen aning om hur det blir”, säger Karin. ”Vi vet knappt hur det är en vecka framåt. Men vi har varit och hälsat på utanför skolan en gång och det var fantastiskt. Alice klassrum är på markplan, så vi kunde vinka genom fönstret. Då gjorde alla kompisar hjärtan med sina händer och ropade att de saknade henne. Det var så fint och hon bara skrattade rakt ut. Det var ett tag sen jag hörde det där klingande skrattet, så tårarna bara rann.”
