Nu är Sigrid i mål med sin behandling

Det började med att hela familjen blev sjuka i säsongsinfluensan i början av 2023. Efter en tids sjukdom kryade alla på sig, utom Sigrid. Hon var fortsatt väldigt trött och hade ont i både huvudet och magen. Veckorna gick och Sigrid fick flera diffusa symptom. Familjen sökte vård på vårdcentralen då de misstänkte att Sigrid drabbats av någon typ av infektion, men ingenting upptäcktes.

Drygt en månad efter besöket på vårdcentralen sökte de återigen vård akut då Sigrid mådde allt sämre. Pappa Jesper och mamma Isabelle pressade på för att prover skulle tas, eftersom de hade sina misstankar om att det faktiskt kunde handla om leukemi.

– När vi kom till akuten var jag redan ganska säker, berättar Sigrids pappa Jesper. Alla symptomen fanns där; blekheten, tröttheten och allt det där. När vi väl fick beskedet om att det var cancer så kom det inte som någon chock, även om det såklart inte var det beskedet vi ville ha.

Beskedet var omtumlande, framför allt för Sigrid som gick från lek i pulkabacken till att ha cancer och behöva vara på sjukhus. Jesper och Isabelle försökte trösta och stötta och samtidigt räcka till som föräldrar till lillebror Gustav, som då bara var drygt ett halvår gammal, och storebror Vilgot, 11 år.

– Det var några traumatiska första dygn i början och livet som redan var ganska intensivt blev en riktig torktumlare, minns Jesper. Man kastades fram och tillbaka, med bra och dåliga nyheter om vart annat. Det är mycket mörker och ångest som man tvingas besöka när man får beskedet om att ens barn är allvarligt sjukt. Sedan letar man sig ändå upp och hittar på något vis hoppet, fortsätter han.

Nätverk som peppar och förstår

Sakta men säkert kunde familjen landa i den nya vardagen. Efter några månader när den mest intensiva delen av Sigrids behandling tog slut orkade hon till och med vara i skolan och leka med sina kompisar. Pappa Jesper och mamma Isabelle försökte jobba i den mån de orkade.

– Vi har försökt att leva så normalt som möjligt och fokuserat på att finnas där för barnen, berättar Jesper. Vi har försökt att växeldra och lyfta varandra när det varit tungt, men vi har såklart varit otroligt trötta. Sedan kan man ju fundera på hur trötta vi skulle ha varit och hur vi hade orkat om det inte vore för våra familjer och vänner som verkligen funnits där, fortsätter han.

För just att ha familj och ett socialt nätverk runt omkring sig som sluter upp har varit oerhört viktigt, nästan avgörande, för familjen att orka ta sig igenom även de mörkaste stunderna. Både att få hjälp med praktiska saker, men även att ha personer som peppat och lyssnat när det känns svårt.  

– Jag har haft ett stort behov att prata med andra. Det är som att man blir helt impregnerad av det man upplever och det enda man vill prata om är att ens barn har cancer. Nästan så att man till och med vill prata om det i kön till kassan på ICA. Då har det varit så skönt att ha ett nätverk som lyssnar och stöttar, berättar Jesper.

Friskresa som mål

Den långa behandlingen börjar nu lida mot sitt slut och snart kan Sigrid med familj äntligen lägga medicinering och sjukhusvistelser bakom sig. För Sigrid är detta enbart förknippat med positiva känslor, framför allt för att hon inte kommer behöva ta de mediciner som hon ogillar så, men för Jesper och Isabelle är det dubbla känslor.

– Det är verkligen blandade känslor. Det känns fantastiskt, framför allt för Sigrid. Men det finns också en oro. Det har varit tryggt när hon har medicinerats och vi varit så tätt kopplade till barncancervården. Nu släpps vi fria, och tar ett kliv in i en ny verklighet som inte är samma som innan utan är en helt annan, berättar Jesper.

Pysslandet vid middagsbordet är i full gång och på frågan vad som varit familjens gemensamma målbild under den tuffa behandlingen svarar både pappa Jesper och Sigrid samma sak; en friskresa.

– Vi kanske ska åka till London, vi får se, berättar Sigrid och tittar upp från sitt pysslande.

– Friskresan har varit en gemensam målbild för hela familjen, berättar Jesper. Sedan om det blir London eller Mauritius, det spelar inte så stor roll. Men det viktigaste är ändå att slippa en vardag med medicinering och att behöva parera olika biverkningar. Jag tror jag har omformat vad jag ser som en ”drömtillvaro”. Nu vill jag bara att vi får vara samma vanliga familj och att Sigrid ska må bra, cykla till skolan och få gå och lägga sig utan att behöva ta medicin.