Egon har överlevt cancer – två gånger
Som tvååring fick Egon Ström en elakartad tumör på baksidan av låret, tre år senare drabbades han av ett återfall i form av en metastas i lungan. I dag är han en frisk 10-åring som tävlar i friidrott och springer snabbare än de flesta. – Jag är sjätte snabbast i klassen av 24, säger Egon nöjt.
Senast han var med i Barn&Cancer var han sju år.
– Jag mådde bra och hade ingen cancer jag kände då, men jag kommer ihåg att jag larvade mig lite. Det var kul att vara med i tidningen.
Det är en pratglad Egon Ström som sitter med mamma Sara i köket i Gagnef. Storasyster Ellen är i skolan, men pappa Robert är med via länk. Efter flera år som kretsat kring cancer och sjukhusbehandlingar är han nu en vanlig fjärdeklassare, som gillar SO, bild och idrott.
– Men jag tycker vi borde få sommarlov nu, säger Egon med bus i blicken.
Det är fortfarande januari, drivor av snö utanför dörren och långt till sommaren. Men Egon har bråttom att uppleva livet. För sju år sedan kunde han inte gå så bra, i dag har han mer spring i benen än de flesta.
– Efter mellis ska jag dra ut och åka madrass i vår backe här ute, den är kort men ganska bra, upplyser Egon.
Sköterskorna grät
Det är svårt att tro att den pigga 10-åringen varit svårt sjuk i cancer, två gånger.
Hur det var när han blev sjuk första gången, som tvååring, minns han inte. Det var mamma Sara som upptäckte en knöl på baksidan av Egons lår. Knölen visade sig vara en snabbväxande och elakartad tumör, sarkom, och Egon behandlades med cytostatika, strålning och operation.
Sarkom
Tumörsjukdomar som uppstår i muskler, senor, bindväv eller skelett kallas för sarkom. Det finns ett mycket stort antal typer av sarkom och namnen talar ofta om varifrån de utgår. Ett sarkom som utgår från kroppens mjukdelar, såsom muskler och bindväv, kallas övergripande för mjukdelssarkom. Sarkom i skelettet kallas skelettcancer.
År 1991 infördes generell cytostatikabehandling av sarkom i stället för amputation i hela Sverige. Det fick överlevnaden att öka. Under de senaste femton åren har även diagnostiken och genetiken utvecklats och i dag kan läkarna se exakt var tumören sitter, om den är spridd och hur cytostatikan påverkar den. Amputationer görs bara i undantagsfall och då på ett avgränsat område.
Mjukdelssarkom utgör cirka sex procent av all barncancer och bentumörer cirka tre procent.
Familjen tillbringade mycket tid i Barncancerfondens lägenhet i Uppsala, en tid som Egon minns som rolig.
– Egon kunde säga att han längtade till vi skulle åka på strålning och bo i lägenheten. Men för mig var det bara kopplat till cancer, säger mamma Sara med en rysning.
Efter första canceromgången var Egon frisk i två år och hann börja på förskolan. Men en dag fick han plötsligt ont ”i revbenen” när han sprang.
– Det var en metastas i lungan som växte med rekordfart, berättar Sara.
Egon fick svårt med andningen och kunde inte prata.
– När de sa att jag hade cancer igen blev jag bara arg och trött. ”NEJ INTE IGEN” liksom. Jag fick åka akutambulans till sjukhuset i Uppsala och sköterskorna grät för de trodde att hoppet var ute för mig. Mamma och pappa fick inte ens åka med i ambulansen, säger Egon.
Inte heller sin syster Ellen fick han träffa på länge.
– Vi hade bråkat mycket som syskon gör, men då för första gången i hela mitt liv saknade jag henne. När vi fick träffas, det var jättefint. Då var jag jätteglad, säger Egon.
Återigen blev det cytostatika, strålning, operation och månader isolerade på sjukhus. Egons bruna hår föll av igen.
– Pappa rakade också av sitt hår så vi var två flintskalliga i familjen. Men nu sparar jag ut till långt hår, säger han och visar stolt tofsen på huvudet.
– Att ens barn drabbas av cancer en gång känns overkligt, men TVÅ GÅNGER. Det känns fantastiskt att han har överlevt, säger pappa Robert.
Längdhopp en favoritgren
I dag är Egon färdigbehandlad sedan fyra år.
– Varje år som går är vi glada för, då minskar riskerna, säger Sara.
Egon går i skolan, hänger med kompisar och har nyligen snöat in på Harry Potter. Precis som en vanlig 10-åring.
– I början kände jag mig lite annorlunda … men jag hade tränat på matte på sjukhuset så när jag kom till skolan låg jag före, berättar han nöjt.
Trots att en stor del av muskulaturen på baksida lår togs bort kör Egon längdskidor, utmanar pappa i racketsport och tränar friidrott.
– Jag kan få sträckningar i låret och blir lätt andfådd, men det bryr jag mig inte om. Jag kör idrott och löper och allt. Jag tävlar i friidrott. Bäst är längdhopp, då får man BÅDE springa och hoppa! Mitt rekord är 3,46.
– Du slår personligt rekord varje gång du gör nåt, säger Robert.
Fortfarande lite nojig
Vägen tillbaka har varit tuff, men Egon har hållit familjens humör uppe.
– Min lyckligaste dag var när min cancertumör var borta. Men efter operationen fick jag lära mig att gå igen. Jag gick såå långsamt men var så glad. I dag är jag sjätte snabbast i klassen av 24, fast jag är en av de kortaste.
I november förra året trodde de att cancern var tillbaka.
– Jag blev jätterädd och tänkte att nu blir det sjukhus. Jag är fortfarande lite nojig, berättar Egon
Hela familjen blev uppskrämda, men som tur var visade det sig bara vara ärrvävnad som syntes på röntgenplåten.
– Nu behöver jag bara gå på kontroll varje halvår, det är ”najs”.
Helst vill han inte tänka på cancer alls. Om ett år blir han friskförklarad ännu en gång, och planer för framtiden saknas knappast.
– Jag älskar kartor och vill bli kartexpert. Och så ska jag börja på street dance!
