Dag 8, 15e oktober 2024
Dagen efter den stora operationen
Jag vaggade ett barn inatt
Föräldern vaggar bebisen i sin famn, vaggar bort det som känns för mycket, oron, tårarna, magknipen. Föräldrar gör så, vaggar sina små genom vaknätterna.
På en stol intill hennes sjukhussäng satt jag, hennes hand i min. Hennes hand i min, det var så jag vaggade henne. Kunde inte hålla henne i min famn. Men i min hand vaggade jag henne. Vaggade henne genom natten, fram till morgonen, vaggade nattens alla sekunder, en efter en.
Såg andetagen genom sjukhusskjortan, såg värdena på monitorerna runt om. Hennes hand i min. Allting var inte som det skulle. På sjukhus, och monitorernas larm som tjöt av och till. Allting var inte som det skulle, men någonting var det. Hennes hand i min. Höll varsamt i det som var som det skulle. Varm hud i min.
Nu på kvällen kom personalen, sa att de tyckte att jag skulle sova i sängen inatt, tittade menande mot anhörigsängen i hörnet, tre meter bort. De såg min blick, hörde Nej:et som formulerades fyllt av bestämdhet och oro. ”Vi rullar fram den till hennes, fäller ner grindarna. ni kan fortsätta att hålla handen, så som ni gjorde inatt”.
Okej.
Jag kommer ligga intill dig inatt, och vagga dig i min hand.