Vi vill inte träffa er, vi vill inte befinna oss i ett rum på er arbetsplats, men tack för att ni vill träffa oss och för att ni förstår att när ni kliver in genom denna dörr så är det över tröskeln till Claras rum ni kliver, inte bara till ytterligare ett rum på er arbetsplats.
När erat pass är slut går ni hem.
Vi är kvar.
Ni kliver på och av era arbetspass, kliver in i och ut ur vår vardag.
Yrkesval och val av arbetsplats förde er hit. Vi blev tvingade hit av en hemsk sjukdom.
Erat medicinska kunnande ger oss trygghet, er empati som sträcker sig bortom processer, regler och arbetsuppgifter ger oss lugn.
Vi önskar att mötena med er skulle vara få, helst obefintliga, så tack till er som bemöter oss med genuint intresse och omsorg.
Dag 215 och vi har fått spendera endast 49 nätter i vårat egna hem. Att vara på sjukhuset är inte för oss ett undantag, det är en påtvingad och stor del av vårat liv. De personer vi träffar här är liksom överallt annars- individer, de skiljer sig åt. Vissa är det ganska utmanande att möta, andra en fröjd.
En läkare som sätter sig med Claras Harry Potter quiz bok och ställer HP-frågor istället för enbart medicinska. En sköterska som pysslar armband och skriver fin lapp. En sköterska som gjorde en Harry Potter- tipspromenad till avdelningen, för Claras skull. En sköterska som skapar ett eget sjukhusbingo till Clara. En läkare som sätter sig på huk intill sjukhussängen och inväntar att Clara är redo, kommunicerar med henne på hennes nivå, småviskar ett ”Tjaba, hur är läget idag”.En sköterska som ordnar fram en egen specialpärla, Hedvig från Harry Potter, att inleda Claras supersnöre. Personalen på lekterapin som gav Clara största nallen för att hylla hennes kämparanda under stora bedrifter.