Dag 182, 7e april 2025.
Du din jävla Cancer, du får mig stupad ner på knä.
Landar på din karga grå botten, stenar med vassa kanter . Landar är ej rätt ord; kraschar.
Men mitt blod rinner inte ut över dig, istället kryper dammet och gruset från din grå botten in i mig. In i mina sår, vener och sinne. Du din jävla cancer, du färgar mig grå.
En bättre dag kommer, vårsolen där ute tar sig in till sjukhussalen och får de vita väggarna att glimra. Tar mig upp på skakiga ben. Vågar prova andetaget, provar att andas in och sen även ut. ut. Andas ut. Men!
Tappar andan när din botten är en maskerad fallucka som återigen får mig att handlöst falla. Bakslag, komplikationer, akut neurokirurgi, gastrostomi, shunt, feber som stiger, värden som dalar, MR, väntan, akuten, larmande monitorer, avvakta, den hålskapande viskningsleken mellan läkarna vid skiftbyten, mellan läkarna vid konsultation med andra avdelningar, andra sjukhus… Du din jävla cancer, kunde det inte räcka med bara dig? Som att det inte vore nog med dig, så ska allt du drar med dig också dra oss ner.
Halsen blir tjock när gråten stockar sig.
Halsen blir tight när oronlägger sin snara runt den. Du din jävla cancer, en loop av upp och stå, stupa ner, nå botten, upp och stå, fallucka, handlöst fallande, kraschen mot de vassa grå stenarna på botten, det gråa dammet som lägger sig över en, upp och stå…
Du din jävla cancer, på diagnosdagen slog du ner parentesens första C. Jag har längtat efter att få se det andra, det bakvända C:et. När cancern blivit en parentes i vårt liv, något som var men inte längre är. Undrar hur många frågetecken, kolon, utropstecken, meningar, nya stycken som en parentes verkligen får ha?
Du din jävla Cancer, insikten om att din parentes nog aldrig kommer att avslutas. Det första C:et som kommer med dig är inte början på en parentes. Det är du. Det är din bopåle nedslagen i våra liv. Din signatur som i förevigt bläck nu är tatuerad över vår hud.
Vi bär dig, du äger oss. Du din jävla cancer.
Längtan efter friskförklaring, cancerfri. Men, fri från cancer, blir man någonsin det?
##
6 månader, ett halvår in i detta nya liv. Idag är jag sliten och liten.