Linns bok sätter punkt för cancern

2011 var Linn Cronberg fyra år när hon plötsligt fick förkylningssymptom och svullna leder. Hon blev personlighetsförändrad och tillbakadragen. På sjukhuset blev familjen hemskickad med uppmaningen att ge Linn värktabletter. Men hennes mormor, med lång bakgrund som sjuksköterska, misstänkte från start att det kunde vara cancer. Hon insisterade därför på ett blodprov. Kort därefter stod det klart att Linn drabbats av blodcancern akut lymfatisk leukemi, ALL. 

Fick PTSD efter cancern

Efter en lång och tuff period var Linn äntligen färdigbehandlad 2013. Men efter att hon varit cancerfri i flera år började hon få panikångestattacker och svår separationsångest från sin mamma. Hennes psykolog konstaterade att hon hade fått PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, efter den svåra tiden med cancer. Till psykologen nämnde Linn i förbifarten att hon tycker om att skriva, varpå psykologen uppmuntrade henne att skriva ner och använda sig av sina minnen.

–  Hon sa att jag skulle använda mina känslor snarare än att försöka trycka bort dem, berättar Linn.

Och så blev det; Linn började formulera sina minnen från tiden under behandling, på sjukhuset och hemma, i skrift. Ett starkt minne handlade om en pojke på avdelningen som dog:  

- Det fick mig att förstå; sorg är bara kärlek som inte har någonstans att ta vägen. Man sörjer någon för att man inte längre kan älska dem.

Skrev en bok om ”det förbjudna”

Efter ett års skrivande hade Linns minnen, betraktelser och känslor resulterat i boken Hon och jag mot världen. I boken får vi följa Linn och hennes sjukhuskompis Nora – en karaktär som bygger på de relationer hon skapade med andra barn på sjukhuset.

–  Boken handlar om det som hände oss och hur vi hanterade det. Mycket kretsar också kring den oskrivna regeln om att vuxna inte får visa sårbarhet. Så den handlar mycket om hur vuxna hanterar sina känslor, och hur det påverkar barnen.

Linn beskriver att det var spännande men nervöst i början av skrivprocessen. Hon hade alltid upplevt att det var tabubelagt att prata om sin cancer; inte ens hemma med familjen hade de pratat om den. Det var helt enkelt för svårt. Av den anledningen vill hon underlätta för föräldrar som har sjuka barn, att prata om det svåra. Eller, ”det förbjudna”, som hon kallar det i boken.

–  Jag tror att vuxna vill hålla uppe en fasad och verka starka inför barnen, för att de inte ska oroa sig. Men det gör de ju ändå. Det resulterar snarare i att barnen isolerar sig med sina känslor och kanske får PTSD när de blir äldre.

Mammas metafor blev bokens röda tråd

Det svåraste i Linns skrivprocess har varit att gestalta känslor på ett sätt som känns rätt. En idé väcktes när mamma Anna-Karin en dag sa: ”Jag vågar knappt röra vid dig, det är som att du är gjord av glas”. Linn bestämde sig då för att använda glas och porslin som metafor för känslor, vilket blev den röda tråden i boken Hon och jag mot världen.

Det har nu gått 14 år sedan den där dagen när Linn och hennes familj tog emot cancerbeskedet på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Linn säger att hon har rett ut det ”virrvarr av trassliga trådar” i huvudet som hon tidigare hade när hon försökte bearbeta traumat efter cancern. Att hon, tack vare boken, kunde strukturera upp minnena om vad som hände, gör att hon i dag kan lägga de jobbiga känslorna åt sidan och leva parallellt med dem.

Längtar tillbaka till Drottning Silvias barnsjukhus

Linns förhoppning är att hennes bok ska bidra till hoppfullhet. Att saker blir bra, även om de inte blir som man tänkt sig. Själv gick Linn ut första gymnasieåret i år med målet att bli psykolog i framtiden. Hennes hjärntrötthet, en seneffekt efter cancern, har dock inneburit att hon läser färre kurser än sina klasskompisar och inte spenderar så mycket tid i skolan. Det, i sin tur, påverkar det sociala.

–  Det blir ett utanförskap. Att se världen från bilder som andra har tagit, utan att uppleva det själv. Det är tråkigt, man får FOMO, säger hon.  

Linns psykologambitioner grundas i att hon vill ge andra den hjälp som hon själv fick. Och hon har redan siktet inställt på drömarbetsplatsen.

– Drottning Silvias barnsjukhus är mitt andra hem, jag har varit där hela min uppväxt. Jag föddes där, jag dog nästan där, jag överlevde där. Det skapar både en trygghetskänsla och känslostorm inom mig.

– De blir inte av med mig på barnsjukhuset, säger hon leende.