Jag vill bara vara som alla andra

Allt började med en vanlig influensa. Nicolas, 7 år, hade hög feber när hans ena öga plötsligt en morgon började skela.

– Vi fick komma in till ögonakuten, sen skickades vi vidare till en ögonläkare. Alla lugnade mig med att det säkert bara var ett virus på synnerven. Men någonstans kände jag att något inte stämde, minns mamma Isabella.

Skelningarna kom och gick, och månaderna som följde blev en lång resa av oro och olika undersökningar. Efter en magnetröntgen några veckor in på hösten kom beskedet som kastade omkull allt: Nicolas hade en hjärntumör.

– Jag minns hur jag bröt ihop. Att få beskedet med Nicolas sittande bredvid mig, utan att veta hur mycket han förstod, var en chock som jag lever med än idag, berättar mamma Isabella.

Tumören inbäddad i hjärnan

Operationen som följde visade hur svår situationen var. Tumören satt så djupt inbäddad i hjärnvävnaden att den inte gick att operera bort. Läkarna kunde bara ta ett minimalt vävnadsprov för att försöka ställa en diagnos.

– De kunde inte se skillnad på tumörcellerna och den friska hjärnvävnaden. Det gjorde mig livrädd. Sen tog det över 7 veckor innan diagnosen stod klar.

Tumören visade sig vara ett låggradigt gliom, en långsamt växande men obotbar hjärntumör. För att få bukt med tumören behövde Nicolas genomgå en 18 månader lång behandling med cytostatika. Isabella minns behandlingen som startade bara några dagar innan julafton.

– Jag försökte hålla ihop, vara närvarande och göra allt för att Nicolas och hans lillebror Alexander skulle känna lite julstämning, men julen var som en dimma, jag kommer ihåg att jag bara tänkte: När är nästa omgång cellgifter? Hur kommer han att må?

Behandlingen blev tuff. Nicolas fick ont i leder och muskler, mådde illa och tappade hår. Han orkade inte gå längre sträckor, och fick en allergisk reaktion som gjorde att medicinen behövde bytas ut.

Det jobbigaste för Nicolas

Trycket i hjärnan har också påverkat Nicolas syn och balans. Han skelar och ser dubbelt, vilket gör att han måste bära glasögon med en lapp för ögat. Det har gjort det svårt för Nicolas att fortsätta göra det han älskar mest.

– Fotboll är det bästa som finns. Så det har varit det jobbigaste, att behöva sluta spela, berättar Nicolas. Under årets Fotbollströjefredag, där Nicolas var en del av Barncancerfondens lag, fick han däremot något som gav både energi och glädje tillbaka. Favoritlaget AIK överraskade Nicolas med en dag han sent kommer att glömma.

Han fick kliva rakt in i elitspelarnas värld, med ett eget skåp i omklädningsrummet, möjlighet att lära känna laget, kicka lite boll och framför allt umgås med sin stora idol, försvarsklippan Sotirios ”Sotte” Papagiannopoulos.

– Han sa efteråt att det var den bästa dagen i hans liv, och efteråt har Sotte hört av sig med jämna mellanrum för att kolla hur Nicolas mår. Det är jättefint, säger Isabella. Och Nicolas själv är tydlig med vad han vill:

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag hoppas få träffa AIK igen. Men då vill jag hänga med dem i 24 timmar!

Högt upp på önskelistan  

I juni 2025 avslutade Nicolas sin långa cytostatikabehandling och nu följer kontroller var tredje månad.

– Det blir bättre och bättre, men det kan ta upp till ett år innan vi vet vilka bestående men han riskerar att få efter cytostatikan. Jag hoppas att han är en av de fyrtio procent som slipper återkommande behandlingar. Samtidigt lever jag med oron efter varje röntgen. Det går att leva ett gott liv med tumören, så länge den inte förändras och börjar växa snabbare, säger Isabella.

Trots allt Nicolas gått igenom är han full av drömmar och hopp. Han ser fram emot sin födelsedag i december och jul, som han älskar, med god mat, pepparkakor och paket. Han hoppas på fotbollskort i julklapp, men hans största önskan är att bara få vara som alla andra. Nicolas drömmer också om att maskinen han ritat - som kan bota barncancer - ska bli verklighet en dag.

– Den är jättesnygg. Det är typ en ko-kropp som har två ben, men inget kohuvud, och sen har du armar, fyra totalt. En håller i en nål och en håller i en spruta - de två andra gör tummen upp! 

(Nicolas fina teckning av maskinen pryder ett av årets nya gåvobevis i jul)   

Viktigt att berätta om sin cancer för att hjälpa andra

Nicolas längtar också tillbaka till fotbollen och har inte släppt tanken på att bli proffs. Men för honom är det allra viktigaste större än så. Han tackar alla som stödjer kampen mot barncancer och är tydlig med sitt budskap:

– Fortsätt bidra. Jag vill att alla barn som är sjuka i cancer, även om jag inte känner dem, ska bli friska. Jag hoppas forskare får mer stöd så de kan prova nya mediciner som funkar ännu bättre. Det är 15 procent som inte klarar sin cancer, och för dem måste man fortsätta kämpa. Det är det viktigaste för mig.