Hoppet är viktigt ett år som detta

Det lackar mot jul och jag välkomnar alla ljus som lyser upp i höstmörkret, ljuset i mörkret känns extra viktigt i år.

På Barncancerfonden har vi i år ställt om. Planerade aktiviteter för drabbade har fått genomföras digitalt och viss verksamhet har ställts in. Barncancergalan sändes utan publik, men många fanns med oss från tv-soffan och valde att bidra – tack!

Jag fick för en tid sedan ett mejl från en läsare som efterlyste fler artiklar om familjer som mist ett barn. Läsaren skrev bland annat ”För mig har artiklarna varit läsvärda och hjälpt mig i bearbetningen av sorgen – trots att det gått över 10 år sedan vår dotter dog.”

Mejlet visar på vikten av att inte enbart sprida information och öka kunskapen om barncancer utan att även förmedla igenkänning och hopp. Det kan handla om forskningsframsteg, stödinsatser och inte minst att förmedla andras berättelser och erfarenheter.

”Jag skriver till dig eftersom min man och jag vill berätta om vår son, Theo, som kämpade mot den aggressiva tumören ponsgliom.” Så började ett annat mejl som kom till mig. I det här numret möter vi Theos familj som delar med sig av sin vardag efter att ha förlorat en älskad son och bror.

Det här blir min sista ledare då jag antar nya utmaningar inom organisationen. Ett stort TACK till alla som med er öppenhet och vilja att bidra så generöst bjudit in oss till både hem och sjukrum.