Efter en riktigt bra frukost i tältet var det dags att börja den sista etappen mot toppen. Vi satte iväg vid 11:30, och efter en lång och tuff vandring nådde vi Kebnekaise vid 20:30. Det var en utmaning, men vi gjorde många pauser för att hålla igång.
Vägen upp var hårdare än vi trott, och den ständiga känslan av att inte riktigt komma fram gjorde det extra tufft. Kaffedalen var verkligen så jobbig som vi hade hört – det var frustrerande att kämpa sig fram, men vi visste att varje paus gav oss lite extra kraft. När vi äntligen nådde toppen var det en enorm lättnad, men vi var också helt slut. Efter lite mat och vila på toppen beslutade vi oss för att sova några timmar i toppstugan innan vi gav oss av för nedstigningen vid 03:30.
Nedstigningen var inte lätt. Rullgruset var otroligt brant och vi var trötta efter den långa dagen. Solen började komma fram vid 6-tiden, men vi var redan utmattade, och benen kändes som bly. Den sista biten efter floden var särskilt jobbig – det fanns ställen där vi verkligen inte ville halka.
Vi kämpade oss ner, steg för steg, och även om det var långt ifrån enkelt, så klarade vi det. Det har varit en fantastisk resa, och jag är så stolt över Walter för att han kämpade sig hela vägen till toppen och tillbaka. Stort tack till alla som har stöttat oss – vi är oerhört tacksamma för all hjälp och uppmuntran vi har fått.