Onsdag 24 jan var det dags för MR - magnetröntgen och en första kontroll av behandlingens effekt.
Då nålen i porten togs bort i måndags var det dags att sätta en ny. Vi hade emlat hemma och redan då började oron och rädslan inför sticket. När vi kom in på avdelningen blev det värre. Dock lindringare än tidigare gånger. Vi gick in i behandlingsrummet och lade oss på britsen med supergossefilten över axlarna, som vanligt. Vår sjuksköterska Barbro tvättade huden och Nina var ledsen, som vanligt. Men precis innan det var dags att sticka blev Nina tyst och så sa hon "Det går bra nu, jag är inte rädd längre". Barbro tog tillfället i akt och satte snabbt nålen. Nina sa inte ett ljud. Förbandet sattes och när allt var klart konstaterade Nina att det faktiskt inte gjorde ont. Både jag och Barbro njöt av situationen och Nina fick dyka ner i skattkistan.
Vi hade tid för MR så sent som kl 14 så idag hade vi hunnit äta frukost hemma. Ninas nya önskefrukost är kokt ägg och broccoli... Jajaja, vad skall man säga?!?! Fastan blev dock mycket enklare efter denna stadiga frukost.
Vandrade ner till den underbara barnröntgen som på Östra är en upplevelse! Sövning igen och Nina berättade nu för personalen hur hon ville ha det. Klämman på fingret och så skulle hon ligga på britsen. Jag är inte längre nödvandig i dessa sammanhang och det är väldigt skönt att se hennes trygghet. "Nu vill jag ha sovmjölk!"
Då klockan blev mycket innan hon vaknat färdigt på uppvakningen fick vi hälsa på en sväng på avd 322. Lite mysigt att vara där, men snabbt vill man hem ändå!
I och med att kortisonet trappas ner bi hon lite piggare för varje dag som går. Det är ljuvligt att höra henne skratta igen!