Vecka två i den här behandlingsomgången startade med sövning och en dos cytostatika intrathekalt. Fastande åkte vi hemifrån och var på plats på Östra 7:30. Prover togs då trombocyterna (blodplättarna) måste vara tillräckligt höga om man skall kunna sticka i ryggen. Och det var de! Sedan drog det ut lite på tiden och Nina blev hungrigare och hungrigare. Det var dock tydligt att kortisonhungern har minskat dramatiskt! Nu var det hanterbart.
Då det blir försenat på operation tänker jag alltid på alla de akutpatienter som de tar hand om i stället. Det är bara att acceptera att de mer akuta fallen prioriteras och att vi får vänta. Känns nästan lite positivt att det inte är så bråttom med Nina.
Till slut var det i alla fall dags och det är bara att inse att jag knappt behöver förlja med längre. Hon berätar för alla hur hon vill ha det och sedan vill hon ha sovmjölk! Jaja, hon är trygg även i den miljön och det är bara att vara glad över det. Under tiden hon sov passade de även på att tejpa om sonden då hon inte vill att vi rör den annars.
Efter en kort stund blev jag åter uppkallas till uppvakningen. Nina hade då inte ätit på drygt 14 timmar och då sover hon som en stock... Men glassknepet funkar alltid :-) I med lite socker så hon orkar vakna och sen ner till avdelningen för massa mat!