Idag när vi kom till sjukhuset fick vi veta att vi skulle göra ett nytt ultraljud av hjärtat innan dagens behandling kunde startas. Så att man kunde se att hjärtat klarat av de två första doserna med Doxorubicin. Och det hade det som tur var!
Men innan skulle vi hinna ta prover. Jag berättade hur det hade gått i torsdags och idag gick det inte alls. Otroligt trögt att spola och inget backflöde alls. Vi förberedde Nina på att nålen i porten eventuellt måste tas bort för att sätta dit en ny. Hon blev väldigt ledsen men världens bästa sjuksköterska B skötte det som vanligt på ett grymt bra sätt. När man inte kan ta prover i porten får det bli stick i fingret.
Ner till hjärmtottagningen för ultraljud av hjärtat. Helt oberörd genomgick hon undersökningen. Sedan vidare till lab för stick i fingret. Och även det gick otroligt bra! Efteråt sa hon bara: "Nu var jag inte rädd alls!". Fantastiska llla skrutt!
Upp till avdelningen för ett nytt försök att få igång porten, men det gick inte alls. Självklart gillade Nina inte det hela, men hon gick med på det. Inget direkt val. Så snabbt som möjligt togs nålen i porten bort. Bedövningsplåster på, mest för den psykologiska effekten och sedan sattes en ny nål. Och den funkade utmärkt! Puh! Och Nina tyckte det gick väldigt bra hon också!
Vår doktor D kom in och tittade på henne, klämde på den ömma lill magen och pratade med Nina. Och så fick vi nedtrappningsschemat för kortisonet. Tjohooooo!
Så till slut sattes behandlingen igång. Först Vincrstine och sedan den röda medicinen Doxorubicin. En hungrig Nina fick sin pasta och jag fick sjukhusmaten. Clownerna kom in och hälsade på, men idag fanns inte mycket energi över för dem heller. Men dessa underbara clowner kände av hennes energinivå och underhöll henne mjukt och försiktigt. Hon drog nog på ena mungipan vid ett tillfälle i alla fall och det var härligt att se.
Och Nina lääääääääängtade efter sina pommes! Jag förberedde allt så att vi var redo att springa därifrån så fort cytot var klart. Sen fick jag kämpa med att hålla henne vaken till vi kom till McD, men oj så hon njöt när hon väl fick sina pommes.
Väl hemma var Nina väldigt sliten. Var tvungen att räkna ut hur många dagar det är kvar i denna intensiva del av behandlingen och det är bara 26! Vi är snart där! Och nu när nedtrappingen av kortisonet är påbörjad så hoppas vi att Nina snart får lite kraft och energi tillbaka.
26 dagar kvar till målet!