Mycket har hänt sedan start, sedan vi fått veta vem som är våran mörka motståndare i denna kampen.
Vi har hunnit med 8 omgångar med cellgifter, otaligt med litet av mediciner har passerat den lilla kroppen på 16 kg. En operation.
En vecka med högdos, alltså ännu mer och annan form av cytostatika.
Vi kan även bocka av både att plocka ut och åter sätta in hans egna stamceller igen.
När högdosen va nästan klar, det återstod 2 tim kvar. Så brister hans CVK! Som tur är funkar en skänkeln så vi kunde slutföra sista cellgiftsbehandlingen och sedan direkt upp på operationen för sätta en ny CVK.
Klappat och klart och vi blickade framåt igen, kämpar!
Så är det något som inte står helt rätt till, de misstänker VOD.
Han börjar smala vätska i kroppen, magen svullnar och han får problem med syresättningen. Så en natt åker vi in akut för tömma ena lungan på 3 dl vätska. Men andningen återhämtar sig inte riktigt så vi får bo ett par dygn på IVA.
Så i början av december så fick vi äntligen komma hem, kändes som det måste kännas när man blir fri från fängelset. Fast otroligt mycket trevligare, men känslan av isolering i nästan 50 dygn. Och en vild 2,5 åring som inte få nudda golv är väl inga problem? Så man är ganska slut fast man egentligen inte gjort nått ansträngande.
Så skönt att få komma hem till en "vardag" även om vi inte sedan i maj haft någon vanlig vardag. Så är det skönt för alla att vara hemma, fria från slangar.
Nästa anhalt strålningen.