Hon har döden.
Jag kommer aldrig att glömma det. Stunden då jag fick veta det. Jag hulkade och fick inte fram mer än några kräkliknande väsningar. Mellan hulkandet och väsandet försökte jag hämta andan som tycktes ha lämnat mig. Jag tryckte luren mot kinden som om det vore en kram från någon som jag väldigt mycket hade behövt krama just då. Jag kommer aldrig att glömma det. Gravitationen i rädslan och sorgen som tog över mina celler. Värre än rädslan för att ramla från höga höjder. Värre än rädslan för att dö. Värre än rädslan för att leva. Och jag var helt ensam. Det fanns ingen där att bära mig. Och jag kommer aldrig, att glömma det.
Efter en stund övergick hulkandet till korta snyftningar, fortfarande med betydande syrebrist. Jag tänkte på allt och på ingenting. Det var tomt inombords och ändå så trångt och svårt att överrösta allt som ville ut på samma gång. Jag fortsatte att krama luren. Jag kramade mannen på andra sidan luren. Hulkade. Snyftade. Andades. Väste. Försökte inte ens att samla mig utan försökte bara att förstå vad som precis hade hänt 17 minuter tidigare när jag blev abrupt väckt ur min dåliga sömn. Sov jag ens när hon kom in i rummet, eller låg jag och planerade för midsommarfirandet nästa dag? Vi hade handlat för att kunna äta gott. Kunde vi dansa runt midsommarstången trots att Annie hade feber? Kanske en liten stund? Eller drömde jag bara att jag planerade för midsommarafton. Jag sov. Jag sov garanterat när hon kom in 17 minuter tidigare. För jag satte mig upp lite chockad över att hon kom in mitt i natten. Jag gnuggade mina ögon men var för förvirrad för att ta på mig glasögonen vilket resulterade i att jag inte kunde se henne så bra. Men det spelade förstås ingen roll. För när jag några minuter senare tog på mig glasögonen så spelade ingenting någon roll längre. Mitt liv var över. Ännu värre. Hennes liv var över. Allt, var över.
Jag tänkte på mitt eget liv. Hennes liv. Vår första exklusiva tid tillsammans, när det bara var jag, och hon. När hennes liv låg i tryggt förvar inne i min mage. När vi var biologiskt bundna till varandra via blod, moderkaka och navelsträng. Ingenting kunde skilja oss åt. Och mellan världen och henne, fanns bara jag. Jag tänkte på hennes första allting. För så var det ju, att allt hon gjorde var för första gången. Första bajset. Första leendet. Första ögonkastet. Första stegen. Första året i den verkliga världen. Det var skrämmande, både för mig och för henne. Jag kände inte igen mig själv och ifrågasatte hela min existens som mamma. Medan hon inte kände igen världen och ifrågasatte hela sin existens, och den skräck det innebär att inte vara matad via en sträng och uppvärmd av någon annans blod längre. Och dessutom så mötte hon människor hon tidigare bara hört rösten på, som nu var hennes familj. Och sen blev hon äldre och vågade utmana världen och livet i allt större utsträckning. Hon sa "Vaffö?" till saker hon inte ens visste vad dom betydde och plötsligt skulle man förklara varför världen finns, till någon som inte ens kunde prata. Sen lärde hon sig prata väldigt snart efter det. Tillslut blev hon den modigaste tvååring jag någonsin mött. Och hon talade väl och mycket. Ibland fick jag bara säga "mmm" i omgångar för att jag inte orkade lyssna på allt. Och jag var stolt. Stolt över min dotters existens. Att jag skapade henne. Och att hon fanns här med mig och skulle göra det, i resten av mitt liv.
Jag kommer aldrig att glömma det. Hur jag kramade luren. Hur jag kramade mannen på andra sidan luren. Hulkade. Snyftade. Andades. Väste.
Och sa "Annie. Har. Cancer. I. Njuren".
När hon sa orden lät det så, normalt. Ungefär som "hon har köttfärssås i håret". Som om det var en vardaglig bagatell. Men inombords kändes det inte alls som någon bagatell. I mitt huvud lät cancer som döden och hon hade lika gärna kunnat säga att "Annie har döden". Men det sa hon inte. Hon sa att min dotter har cancer i njuren, med samma tonläge som om hon haft köttfärssås i håret. Och jag stirrade på henne. Låtsades lyssna på allt hon sa som kom efter det, men hörde ingenting. Det enda jag hörde var cancer. Cancer. Cancer. Efter en stund tänkte jag på att jag ju måste ringa Jonas och få honom att komma tillbaka till sjukhuset. Och som om hon läste mina tankar sa hon att det var dumt att ringa pappan och stressa upp honom mitt i natten. Så jag fortsatte att låtsaslyssna och försökte samla mina tankar. Ensamheten slog mig både i magen och i huvudet och hela kroppen började skälva och värka. Men herregud, jag kunde ju inte sitta här och bryta ihop och ha massa känslor, vilket förstås inte ens var helt tydligt för mig, vad jag egentligen kände, så jag indikerade att jag behövde ringa några samtal och tillslut fick jag henne att lämna rummet med lovord om att hon skulle komma tillbaka inom kort. Och jag försökte känna efter. Vilket var mitt nästa steg? Och jag slog numret till min mammas man. Mellan djupa andetag bad jag honom lämna rummet han satt i. När han var utom räckhåll för min mamma så tjöt jag. Och sen började jag hulka.
Och jag kommer aldrig att glömma det. Hur jag kramade luren. Hur jag kramade mannen på andra sidan luren. Hulkade. Snyftade. Andades. Väste.
Och sa "Annie. Har. Cancer. I. Njuren".
Ett tag senare kurade jag ihop mig bredvid henne och lät mina tårar rinna ner för hennes hår. "Jag älskar dig, Annie". Hade hon varit vaken hade hon svarat "Jag älskar dig, mamma". Och jag hade sagt "Jag älskar dig också" varpå hon hade sagt "Jag älskar dig osså". Och det räckte att jag visste vad hon skulle sagt om hon var vaken. Men samtidigt så räckte det inte alls. Skulle jag behöva låtsas och föreställa mig hennes gensvar i resten av mitt liv? Skulle hon inte bli äldre, börja skolan, flytta hemifrån, skaffa jobb, växa upp, skaffa barn. Hur är det möjligt? Hur kunde det vara möjligt att jag skulle överleva mitt eget barn? Jag tänkte att jag ville kräkas. Ringde sen Jonas och sa "Annie har köttfärssås i håret. Annie har döden. Annie har cancer". Varpå jag mindes att jag hade tänkt på midsommarafton för lite mer än 17 minuter sen. Och att midsommar nu för alltid och för evigt skulle vara en påminnelse, om hur rädslan över att förlora mitt eget barn, var det värsta som någonsin kunnat hända mig. Och det, glömmer jag, aldrig.
För det är värre än rädslan för att ramla från höga höjder.
Värre än rädslan
För att dö
Värre än rädslan
För att leva.
Att Annie har döden,
Och tillslut
Så kräktes jag.
