Hur man börjar.

Jag såg nu under förmiddagen serien " Familjen Annorlunda", om en flicka som heter Juno. Det var gripande att se det där långa snöret med pärlor, pärlor som symboliserar en lång kamp för Juno och hennes familj. 

Då kändes det lika orättvist som när jag förlorade min bror, men inte i cancern. Han fick hjärnhinneinflammation när han var 2 år, då var jag 11. Hans liv gick inte att rädda, han dog i sömnen. Men inga smärtor, inga sprutor, inga slangar... Inget lidande, som jag såg att Juno hade fått utstå. Jag blev kall. Jag tänkte att "jag måste göra något".

Junis familj gjorde armband och sålde ute på stan. Dom fick in en bra summa. Nu vill jag göra samma!

Jag vill kämpa. Jag vill hjälpa och det kan jag. Det är som omest min bror lyser ner med sin värme över detta beslut.

För jag vill inte någonsin att ett syskon ska behöva begrava sin syster och bror. Att en mor ligger i sitt förlorade barns säng och gråter i förtvivlan av att aldrig mer få lov att pussa sitt barn god natt. Eller att en far ska smälla igen ytterdörren och falla ner på marken i ett ursinnigt vrål av smärtan av att aldrig mer få krama sin son eller dotter.

Jag har sett detta, jag har känt den sorgen.

Men solen lyser nu, idag. En ny början väntar, och det är i denna början som startskottet går för livets Andra chans. Varje dag är en Ny dag, en ny början.