Anais - Till hennes Minne

Anais Ivarsson - Till hennes Minne ❤️

22/5 2010 - 22/6 2025

Den 4 januari 2024, dagen innan vi skulle åka till Falun på handbollscup, vaknar Anais med ett krampanfall som släppte efter en kort stund. Läkarna beslutade sig för att de ville undersöka henne, så det blev ambulans till Sundsvalls sjukhus. Första röntgen visade i periferin att det kanske fanns en förändring på hjärnan, men de krävdes en MR för att kunna se tydligare och få svar. Dagen efter gjordes en MR som visade att det var en hjärntumör. Istället för att åka på cup till Falun så blev vi kvar på sjukhuset och hejade fram kompisarna framför datorn. Anais får krampmedicin som ska förhindra anfall fram till operationen. Tio dagar senare åkte vi till Umeå för operation. Operationen gick bra och Anais återhämtade sig snabbt. Efter en vecka åkte vi hem med en hoppfull känsla då läkarna berättar att det med största sannolikhet är en snäll tumör. Efter 6 veckor blir vi kallade till Umeå igen, inte Sundsvall som det var bestämt, och oron börjar smyga sig på. Väl uppe i Umeå får vi veta att tumören tyvärr är elak, den mest aggressiva, och att Anais behöver ytterligare behandling. Då började en 6 veckor lång strålbehandling där vi tack vare Hjältarnas Hus fick möjligheten att vara tillsammans hela familjen under vår tid i Umeå. Anais storasyskon Oliver och Aprilia var med Anais och oss föräldrar i Umeå varannan vecka under hela behandlingstiden. Så fint med så stöttande syskon. Hon hade även kompisar som kom och hälsade på henne flera dagar och bodde tillsammans med oss. Anais klarade strålningen och cellgifterna ganska bra och hade ork att göra saker på dagarna. Vi kom till och med iväg till fjällen över en weekend där hon fick hänga med kompisarna i skidbacken och ha stugmys. I början av april fick Anais sin 30:de och sista strålbehandling och vi fick komma hem till Härnösand igen.

I början av maj startade Anais upp cellgiftsbehandlingen, hon fick cellgifter i 5 dagar och detta upprepades var 6:e till var 8:de vecka beroende på hennes värden. Anais lämnade blodprov varje måndag på vårdcentralen och kämpade med trötthet, illamående och huvudvärk, men hittade ändå ork att ta sig till skolan och plugga trots måendet inte var på topp. Sista och avslutande cellgiftsbehandlingen fick Anais i slutet av januari 2025.

Var 3:e månad från augusti 2024 gjordes röntgenundersökning och allt såg bra ut de första gångerna, men så en fredag i slutet av mars 2025 får vi beskedet att tumören kommit tillbaka med full kraft och att den inte går att behandla. Läkarna kan inte lämna något besked om hur lång tid hon har kvar när hon frågar, utan bara att vi ska ta vara på tiden. Familjen samlas hemma för att trösta varandra i det fruktansvärda smärtsamma besked vi fått. Anais mår fortfarande ganska bra och vill resa och uppleva saker och platser och tillbringa tid med familjen. Vi börjar planera och hela familjen reser iväg dagarna efter beskedet. På resan får hon bland annat uppleva Champions league Handboll på plats i Berlin, Eiffeltornet, Comosjön i Italien och spela Handbollscup i Danmark.

Den 12 maj mår Anais så dåligt att hon blir inlagd på Barnonkologen i Umeå där hon får hjälp med smärtlindring och omvårdnad. Åter igen får familjen möjlighet att vara tillsammans under denna svåra stund och vara nära Anais tack vare Hjältarnas hus. Hon hade oss föräldrar och sina storasyskon i sin närhet hela tiden. Den 22 maj fyllde Anais 15 år och vi firade henne på Hjältarnas Hus med presenter, fika på säng, en frisör som kom och lockade hennes hår och mat från Pinchos som hon gillade. Under vår tid i Umeå får Anais många besök av släkt och vänner och orkar oftast umgås på kvällarna. Hon fick sin önskan om att tatuera sig uppfylld, personalen på Hjältarnas Hus ordnade så att en tatuerare kom till oss. Anais, Oliver och Aprilia gjorde en likadan syskontatuering som de tillsammans valt.

Anais kämpar med smärta, trötthet och illamående både pga värk och mediciner. Trots detta var hon ändå så positiv och inget var omöjligt för henne. Hon tog sig iväg till Avion galleria och till Pinchos även om det kostade på. En sån kämpe. Morgonen den 22 juni 2025 tar Anais sitt sista andetag med mamma, pappa och storasyskonen nära sig. Hon somnade in lugnt och stilla.

Trots att strålning och cellgifter drog ner kraft och ork så gav Anais sig den på att det var hon som bestämde hur hon skulle leva och inte cancern. Till och med under cellgiftsbehandlingarna trotsade hon både illamående och trötthet och gick på gym och träningar. Hon ville hålla kroppen i form för att orka spela handboll och fotboll som hon tränade och spelade under hela sjukdomstiden. "Ja jag blir trött, men jag vilar då jag kommer hem" sa hon alltid om vi frågade om hon orkade då vi såg hur slut hon var emellanåt. 

Anais älskade att lyssna på musik, hänga med sina kompisar och sin storasyskon Oliver och Aprilia. Det var soffhäng, smink, Tik-Toks, fikahäng, shopping, festivaler, äventyr och sol och bad, precis som alla tonåringar. Hon fick under sista året spela USM handboll med sitt lag som hon sett fram emot länge och spelade handboll med klister i Danmark i mitten av april bara någon månad innan hennes bortgång. Efter sista matchen i Danmark sa hon " Åh vad det är kul att spela med klister, om jag bara hade fått spela en match till"

Anais hade framtidsplaner trots sin unga ålder, så målmedveten, och ville så mycket med livet, hon älskade livet och ville få leva. Hon var så glad, kärleksfull, snäll och omtänksam mot allt och alla. Hon berörde många, ung som gammal, så älskad och omtyckt. Anais älskade handboll och var en talangfull spelare med ett stort driv. I laget tog hon även rollen som den som stöttar, peppar och hejar på, oavsett resultat eller prestation. Alltid så ambitiös, klok och eftertänksam. För henne fanns det inga hinder utan bara möjligheter. 

Anais, vår älskade lilla "sladdis", världens vackraste, både på in- och utsidan, som vi saknar dig, dina kärleksfulla kramar, din röst, ditt skratt, ditt fina leende, vår lilla solstråle. Det gör så ont. Sorgen, saknaden, smärtan och tomheten är bottenlös. Vi älskar dig gumman, alltid och för evigt! ❤️

Ingen ska behöva förlora sitt barn eller sitt syskon. Därför vill vi med denna insamling, till minne av Anais, bidra till forskningen mot barncancer även om det är för sent för oss, vi kan inte få tillbaka vår älskade Anais. Det har gjorts framsteg i forskningen i behandling av hjärntumören gliom, metoder som kan utplåna cancercellerna i denna aggressiva tumör. Men de är inte riktigt där än, det saknas det viktigaste för att kunna göra kliniska studier på människan, finansiering. Att ta fram nya läkemedel är en kostsam process. Ingen kan bidra med allt men alla kan bidra med något.

Fredrik, Angelika, Oliver och Aprilia (Anais pappa, mamma och syskon)