Att få vara hela sitt jag under några dagar
När jag i januari förra året anmälde min son Theodor till Barncancerfondens grupp på Sports Camp i Norrköping, kändes det som en avlägsen utopi. Han gick fortfarande på tunga cellgifter och återhämtade sig dessutom från en 14-timmars hjärt- och lungoperation några veckor tidigare. Samtidigt behövde han något att se fram emot, och Theo tyckte det lät tryggt att vara på en aktivitet med andra barn som också har eller haft cancer. Den viktigaste frågan för honom var dock: Skulle håret hinna växa ut till sommaren?
Theo (till höger) med sina nya kompisar från lägret.
Månaderna gick, och i april fick vi äntligen ringa i klockan uppe på ”Tolvan” på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, en ceremoni som innebär avslutad behandling. Och första veckan i juli kunde vi åka ner till Norrköping för att delta på sportläget.
Redan första dagen träffade Theo några jämnåriga killar, som han direkt kallade sina nya kompisar. För mig som förälder var det närmast en svindlande känsla att få några timmars egentid under den tid som Theo var på lägret varje dag. Som barncancerförälder är kontrollbehovet med en i varje sekund, men jag fick redan från start en känsla av att Theo var i trygga händer på lägret.
Den stora behållningen för mig som förälder var dock inte den tid jag fick själv, utan den jag fick med de andra föräldrarna på de gemensamma middagarna. Att få dela min egen berättelse och lyssna på de andra som varit i liknande situationer betydde mycket.
Men den största upplevelsen var nog ändå att höra killarna småprata i baksätet på bilresorna mellan hotellet och lägret. Pratet böljade sömlöst från fotboll, till ärr och operationer, till tv-spel, till cellgifter, till Youtube-klipp. Jag satt tårögd i framsätet och hörde för första gången Theo prata om sina upplevelser med någon annan än med sin tvillingsyster och oss föräldrar. Under sin drygt 18 månader långa sjukdomsperiod har han konsekvent vägrat prata med psykologer och kuratorer, varken i skolan eller på sjukhus. Han har heller inte velat berätta för klassen om sin sjukdom och de smärtsamma upplevelser han tvingats gå igenom. Men där i baksätet, tillsammans med killar som också har egna erfarenheter av cancer, blev de svåra samtalen plötsligt lätta. Alla de ärr som vittnar om Theos många operationer, och som han är så noga med att dölja, blev här något som han kunde visa upp och berätta om. Samtidigt fick han möjlighet att känna sig som vilket barn som helst på lägret. Det var som att han fick vara sitt hela jag under här dagarna i Norrköping; både den spralliga pojken med huvudet fullt av fotboll men också det barn som genomgått en skoningslös kamp mot den cancer som varit nära att kosta honom livet.
Theo bredvid Astrid Lindgren-statyn utanför hemsjukhuset i Stockholm
När jag nyss anmälde Theo till sommarens Sports Camp, är det i en situation som tyvärr påminner mycket om förra januari. Theo fick ett återfall efter sommaren, och har sedan dess genomgått flera nya operationer och återigen behövt cellgiftsbehandling. I onsdags blev han klar med den sista cytostatikakuren och vi ser nu försiktigt fram emot våren och sommaren. Och även om Theo längtar efter sina kompisar från förra årets läger, är den viktigaste frågan för honom återigen: Kommer håret hinna växa ut på nytt till sommaren?
/Oskar