"Jag springer mellan rummen"

Barnonkologiska slutenvårdsavdelningen 322 vid Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg är fullbelagd. De små patienterna är mycket, mycket sjuka. Här behandlas barn med svåra komplikationer efter cytostatikakurer, och barn som ska stamcellstransplanteras.

– Man sitter nästan aldrig avslappnad i ett rum, jag planerar hela tiden vad jag ska göra nästa gång, säger Kristina Stridh.

Patienterna ligger ibland i flera veckor på avdelningen. I rum 11 bor Liv Söderlind, 18 månader, med sina föräldrar Sabina och Daniel och storebror Valter, 4 år. De bor i Jönköping, men de har tillbringat lång tid på avdelningen under Livs behandlingsperioder. Diagnosen akut myeloisk leukemi (AML) fick de i slutet av oktober 2015.

Kristina Stridh ger Liv sockerdropp inför att hon ska sövas för att läkarna ska ta ett benmärgsprov och ge cytostatika i ryggvätskan.

– Hon kanske kan äta lite här på rummet när hon vaknar, frågar mamma Sabina.

Liv är koncentrerad. Men hon låter Kristina Stridh hantera slangen till CVK:n utan vidare invändningar, där hon sitter i mammas famn. CVK är en kateter vars ena ände mynnar ut i blodkärlet nära hjärtat, där cytostatikan går in. På bröstet sitter en slang där prover kan tas och mediciner sprutas in. På så vis mslipper sjuksköterskor sticka barnet flera gånger. Hon får en försiktig liten vinkning från Liv när hon lämnar familjens rum.

– Ibland måste man leka fram det, säger Kristina Stridh.

Ur avdelningsförrådets arkivskåp plockar hon fram material för behandlingen av nästa lilla patient. I rum 6 bor Lowe Kaldéus, snart två år. Hans föräldrar Roland och Annie Kaldéus befinner sig fortfarande i den allra första chocken. De fick beskedet om akut lymfatisk leukemi (ALL) för tre veckor sedan.

Deras son har svåra biverkningar av behandlingen, och ligger stilla iförd blöja på sängen. Lowe gnäller svagt. Magen är stor och svullen. Han är mycket, mycket blek och håret på huvudet formar små ljusa tussar.

– Det kanske är lika bra att vi lägger om CVK:n om ni ändå ska duscha honom sedan, säger Kristina Stridh.

Lowe kramar Babblaren Bibbi i handen, en liten plastfigur vars tecknade original finns på filmer på Youtube.

Kristina Stridh får ursäkta sig, telefonen ringer.

– Han har haft problem med magen. Det är först senaste dagen som han börjat smaka så smått på mat, säger Roland.

Cytostatika slår inte bara ut de farliga cancercellerna, utan även andra snabbväxande celler, som i magens slemhinnor. Magproblem, blåsor och blödningar är en vanlig biverkning. Trots att Lowe är så trött, är han rastlös. Han är isolerad på sitt rum efter ett RS-virus. Barn som behandlas för cancer är infektionskänsliga, och risken finns att han kan smitta de andra patienterna på avdelningen.

– Annars är vi den familj som gått flest varv i korridorerna, varje vaken minut vill han att jag ska bära honom, runt, runt, säger Roland.

Hans leende är svagt.

– Det har varit en kämpig start med många infektioner och komplikationer och så, säger mamma Annie.

Kristina Stridh går in i sköljrummet en snabb vända.

Först nu har hon tid för frukost. Klockan är 11.15 och hon har jobbat sedan kvart i sju i morse.

I personalrummet hörs ett svagt pip. Digitala siffror lyser rött. Vilket rum är det som kallar?

– Nummer ett, konstaterar Kristina Stridh.

Inte hennes patient. Hon kan fortsätta på sin polarkaka med smör.

En vanlig dag innehåller rond, möten, blanda och dosera medicin och att hålla ordning i läkemedelsrummet. Sedan är det överlämning till nästa skift. Varje sköterska ingår i ett team, och Kristina Stridh är i team grön för dagen. Det innebär bland annat att Liv och Lowe är hennes patienter.

Det är sällan hon hinner sitta kvar och prata ordentligt med barnen och deras familjer.

– Oftast inte, men har man en patient som det är väldigt mycket med så är jag där mycket. Just i dag har vi en patient som är extra dålig, då är man mer vaksam.

Kristina Stridh arbetar som mentorsjuksköterska i ett projekt som pågått i ett och ett halvt år i Göteborg, där erfarna sjuksköterskor introducerar nyanställd personal. Hon är en av huvudhandledarna och leder fyra utbildningstillfällen med både teoretiska och praktiska kunskaper.

– Det ger trygghet för de nyanställda och är en morot för oss som jobbat lite längre.

Arbetskamraterna får henne att lyfta efter en jobbig dag.

– Det är jätteroligt att arbeta med barnonkologi, det är allt från akutvård och avancerad vård till lättare saker. Även om alla är här för cancer, så mår de inte på samma sätt. Jag lär mig mycket, säger hon.

Att arbeta med cancersjuka barn innebär långa vårdtider. En leukemibehandling tar upp till 2, 5 år.

– Jag älskar att jobba med barn, det är roligt att lära känna dem och familjerna. Men jag är väldigt trött när jag kommer hem till min man och mina egna barn. En vanlig dag går det att lämna jobbet på jobbet. Vissa dagar är det svårare, säger hon.

Kristina Stridh började arbeta med cancerpatienter innan hon själv blev mamma. Efter det att hon själv fick barn blir det ibland svårare.

– När de leker på sommaren och de får blåmärken överallt, då kan jag bli orolig. Min man får säga till att jag ska skärpa mig, säger hon.

Det är dags att dosera mediciner. Det sker i ett särskilt rum vars hyllor är fulla med cytostatika, mediciner mot svamp och bakterier och illamående, lugnande medel och kortison mot inflammation.

I hörnet finns ett dragskåp med ventilation. Där hanterar sjuksköterskorna cytostatika och vissa former av antibiotika. De bär handskar. När de blandar eller doserar tyngre mediciner hjälps de åt. De hjälper varandra att kontrollera dos och preparat. På plastfacket där det ligger droppflaskor finns en illgul varningsskylt: Risk för sammanblandning.

– Det svåra är att inte missa något, inte bara med medicinerna utan också förändringar hos patienterna som gör att man måste tillkalla läkare. Det och att få tiden att räcka till.

På dagvårdsavdelningen 321 sover Noelle von Zweigbergk, 4 år. Hon är inne för ryggmärgsprov och cytostatika, och har precis kommit från operation.

Hos dagvården behandlas de patienter som inte behöver den tyngsta vården. Noelle ligger på sidan under sina Frost-lakan och mamma Rebecka von Zweigbergk viskar för att inte väcka sin dotter. Noelle har reagerat starkt på narkosen flertalet av de gånger hon varit sövd. Vaknat och varit ilsken och fått utbrott. Familjen fick sitt besked för fyra månader sen. Noelle har akut lymfatisk leukemi, ALL.

– Vi har gått från total chock till någon slags vardag, säger Rebecka.

Familjen misstänkte aldrig att lillasyster var sjuk på allvar. En svullen lymfkörtel i ljumsken fick föräldrarna att söka läkare.

– En vecka var hon solens mest skinande stråle, nästa dag hade vi en cancerdiagnos. Det är ofattbart, säger Rebecka.

Just nu är de ensamma i salen. Det råder platsbrist i Göteborg, och Noelle får vänta till kvällen på att få ett eget rum. Hon har vägrat att äta den senaste tiden, och får sondmat.

– Man märker att det är mycket att göra, och man får trixa lite, men vi får jättefin behandling och de sätter verkligen barnet i centrum, säger Rebecka.

På slutenvårdsavdelningen 322 är det sköterskemöte med saft. Sköterskorna pratar om att uppvakta en av sina små patienter, som firar födelsedag på barnonkologen. Det är dags för överlämningsmöte med nästa sköterskeskift, redovisning av svåra kramper, näsblod, en uppsvullen mage, ett nyupptäckt rhabdomyosarkom. Och de hurrar åt att en patient får sin sista behandling.

Liv ska upp på operation. Hon och mamma har traskat genom korridorerna, rastlöst. Liv på mamma Sabinas arm, droppställningen rullande bredvid. Sist fick de vänta i fyra timmar innan det verkligen blev dags.

Solvind Hammar får avlösa Kristina, som måste följa med ett annat mycket akut sjukt barn ner på röntgen. Det är pappa Daniel som följer med Liv. Mamma och Valter stannar på avdelningen och cyklar och äter päron. Solvind tar bort droppet och sätter en kork i infarten. Liv håller sina små händer som en boxare. Sammanbiten. Beredd.

– Det är den attityd man måste ha, konstaterar Daniel.

– Man vänjer sig aldrig vid att hon ska sövas. Aldrig, säger Sabina.

Hon har samma mörka blick som de flesta föräldrarna på avdelningen. Sorgen och oron målar den.

Tillbaka från röntgenavdelningen sitter Kristina och dokumenterar i journalerna. Klockan är fyra, men arbetet är inte slut, trots att arbetsdagen varit det i en halvtimme. Lowe mår lite bättre. Han har fått näring och hans föräldrar har duschat honom. CVK:n är nyomlagd. Hela familjen är piggare.

Inne i sköterskornas arbetsrum värmer en av dem en påse blod i benfickan på sina byxor. Lagom kroppstemperatur för att ges till ett barn. Två barnonkologer diskuterar vilken behandling de ska välja för det svårt sjuka lilla barn som Kristina Stridh var med och körde ner till röntgen. Samtidigt, i korridoren på avdelning 322, förbereds ett barnkalas. Jämnåriga gäster iförda tyllkjolar, ballonger och en stor tårta. Mitt i det allra värsta finns det ändå plats för paljetter, paket och marsipan.