Sorgen efter syskonen förde dem samman

När Emilia och David träffas tar samtalet vid där det slutade förra gången. De pratar om gemensamma kompisar och om festen i Alafors den kommande helgen. Vid det här laget har de känt varandra halva livet och deras vänskap är otvungen och vardaglig. Samtidigt finns en grundton av att dela erfarenheten av en stor förlust. De har båda mist en lillasyster i barncancer.

 – De hade samma sjukdom och gick bort med två dagars mellanrum i juni 2011, berättar Emilia.

David och Emilia möttes på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg där deras yngre syskon vårdades för akut myeloisk leukemi, AML, en ovanlig och allvarlig form av barncancer. Under de långa vårdperioderna övernattade familjerna på Ronald McDonald hus och föräldrarna fick kontakt.

– Men du och jag gillade inte varandra när vi träffades. Vi pratade knappt, säger Emilia och vänder sig till David.

Han kan bara hålla med. Då, när han var nio år, var han inte särskilt intresserad av den två år yngre tjejen som också alltid var på sjukhuset. Han umgicks hellre med Emilias sjuka lillasyster Isabel.

– Och min syster Frida ville helst vara med Emilia, säger David.

Sjukhuset blev vardag

Båda två har starka minnen från systrarnas sjukdomstid. Hur föräldrarna delade sin tid mellan dem och syskonet på sjukhuset. Men också hur livet på sjukhuset och på Ronald McDonald hus blev en slags vardag.

– Jag kommer ihåg hur långt jag tyckte att det var från parkeringen, minns David.

Vid flera tillfällen åkte de tillsammans på utflykter som arrangerats av Barncancerfonden. De var på Kolmårdens djurpark och Astrid Lindgrens värld. Pippi Långstrump var en storfavorit hos småsyskonen, som ofta var så pass påverkade av sin sjukdom att den enda aktivitet de klarade av var att titta på film.

– Det finns knappt någon som har sett Pippi så många gånger som vi. Jag minns de tjocka VHS-banden som trycktes in i videospelaren, säger David.

Begravningar samma vecka

Juni 2011 var en månad med ovanligt mycket åska. Lågtryck efter lågtryck svepte in över landet. På morgonen den sjunde juni avled Davids lillasyster Frida hemma hos familjen. Två dagar senare dog Emilias syster Isabel på samma sätt.

– Begravningarna var under samma vecka och vi var med på båda, berättar Emilia.

De faller varandra i talet när de pratar om arrangemangen under ceremonierna. Särskilt minns de sångerna: ”Var ligger landet där man böjer bananerna” som spelades på Fridas begravning och ”Utan dina andetag” med Kent på Isabels.

– Det som är skönt med att umgås med Emilia är att inte behöva förklara sig. Hon fattar med en gång, säger David.

Många kompisar är rädda för att nämna syskonen, av hänsyn till Davids och Emilias känslor. Men det kan kännas jobbigt när omgivningen tassar runt ämnet, tycker Emilia. Hon skulle föredra att den som är nyfiken öppet ställde sina frågor.

– Då är det så mycket enklare att prata med David, som förstår precis vad jag känner. Han är någon jag alltid kan vända mig till, säger hon.

Både Emilia och David har fått fler syskon. Emilia har två yngre systrar och David har en lillasyster som föddes ett par år efter Fridas bortgång. Livet har gått vidare för båda familjerna, fast med en annan nyans än tidigare.

– Jag tänker ofta på hur det skulle varit om Frida hade levt. Då hade hon varit sjutton år nu och jag hade säkert fått skjutsa runt henne överallt, säger David.

Emilia håller med. Hon tänker ofta på Isabel och hur det kunde ha varit och hur hennes familj har präglats av vad som hänt.

– Jag tror att vi är annorlunda än vi skulle ha varit om inte Isabel hade blivit sjuk. Nu saknas det alltid någon i vår familj, säger hon.

Sorgen finns alltid kvar

Det skiljer bara ett par meter mellan de två gravarna på Starrkärrs kyrkogård i Alafors. Den röda ljungen lyser i gråvädret och gravljusen kämpar i duggregnet. Emilia och David går inte hit särskilt ofta längre. De minns sina systrar på annat sätt.

– Vi har inga särskilda traditioner. Men vi försöker hitta på något kul med de yngre barnen på Isabels födelse- och dödsdag för att fokusera på det som är här och nu, säger Emilia.

David har bokstavligen båda sina småsystrars namn på huden. Hans underarm är täckt av en tatuering med Fridas och sin nya lillasyster Carolinas födelsedatum, samt datumet för Fridas dödsdag. Planen är att även tatuera in en ängel på axeln till minne av lillasyster Frida.

– Sorgen efter henne kommer nog alltid finnas kvar, men det viktigaste är att tänka på dem man har omkring sig nu, säger han.

Om de skulle ge ett råd till andra barn som förlorat ett syskon är det att öppna sig och prata om det som hänt. Det är okej att visa att man är ledsen.

David har också varit med på flera olika syskonstödjande läger som arrangerats av Barncancerfonden, vilket han varmt rekommenderar.

– Alla deltagare där har erfarenhet av barncancer och ledarna är på plats bara för dig. Det är skönt att kunna prata öppet om cancer med andra som förstår och jag fick massa nya kompisar, säger han.