Överlevaren Alexander vill ge hopp
När Alexander Andersson var nio år var han färdigbehandlad för sin leukemi. Vid 30 insåg han vilken tur han haft som kan leva ett aktivt liv utan sena komplikationer. Nu vill han ge hopp till andra.
Alexander Andersson gillar att anstränga sig. Han jobbar som fastighetsskötare och tränar mycket. Tidigare var han asfaltsläggare och slet ute på vägarna.
– Då skämdes jag nästan när jag satt i feedbackgrupper för överlevare och såg hur det kan vara för dem som lever med sena komplikationer, som hjärntrötthet. Men jag vet ju också att det bara är sådant som lyfts fram. Jag behöver bara ta tillväxthormoner för att undvika hjärt- och kärlsjukdomar. Det är allt, säger han.
Tillväxthormonerna började Alexander Andersson ta i tonåren. Då handlade det dock om annat än att förbygga sjukdomar.
– Jag tränade hur mycket som helst – men min mage var fortfarande rund. Det visade sig att det var barnhullet som inte ville försvinna utan hjälp av hormoner.
Nu har Alexander Andersson själv barn och tänker mycket. Både på att han är glad för att det gått så bra, och på sina föräldrar.
– När jag tittar på min son tänds en liten lampa och jag fattar hur hemskt det måste ha varit för min mamma och pappa. Jag förstår att det inte blev något syskon förrän jag var friskförklarad. Men det är också viktigt att berätta att det kan gå hur bra som helst, som för mig.
