När världen stannar

Farfar Robert minns tydligt den där lördagen när han arbetade i familjens butik och fick beskedet att barnbarnet Ruben drabbats av leukemi. – Världen stannade, det var förödande, som att någon slog undan benen på en, jag kunde inte förstå, det gick inte att ta in, säger Robert.

Återkommande infektioner, halsfluss, feber och allmänt hängig. Visst, det hade kunnat handla om att Ruben precis bytt förskola. Nya kompisar, nya baciller och allt det där. Men när han vaknade med blåmärken över hela kroppen en tidig lördagsmorgon, var det svårt att tänka bort att något var allvarligt fel. En två år gammal pojke ramlar och slår sig, absolut, men ändå. Blåmärken på armar och ben. Det här stämmer inte.

Det blev en omvälvande lördag för Rubens föräldrar Oscar och Maria. Båda kände på sig vad det handlade om, men ingen vågade uttala orden.

– Ruben hade precis fått en lillebror så Maria stannade hemma medan jag och Ruben åkte till Astrid Lindgrens sjukhus, berättar Oscar.

Väl där skulle en ny berättelse ta sin början. Inom loppet av några timmar visste de att Ruben var drabbad av leukemi. Tänk att några droppar blod i ett plaströr kan förändra så mycket, leda till så stora implikationer för en pojke som precis börjat sitt liv och en familj som precis fått sitt andra barn.

Vid en barncancerdiagnos är det många som tänker på föräldrarna, men även mor- och farföräldrar drabbas förstås av beskedet. På sätt och vis drabbas de extra hårt, eftersom både deras barn och barnbarn har kastats in i en livskris. Just den där lördagen arbetade Rubens farfar Robert i familjens butik, han fick beskedet över telefon så fort de stängde för dagen.

– Världen stannade, det var förödande, som att någon slog undan benen på en, jag kunde inte förstå, det gick inte att ta in, säger Robert.

Ge en gåva

Din gåva till Barncancerfonden gör att fler drabbade barn och familjer vågar tro på en framtid tillsammans. Varje krona är livsviktig!

Jag vill ge en gåva

Det märks att Robert är en handlingskraftig entreprenör som ägnat många timmar åt att hitta lösningar på olika utmaningar. Men i det här skiner en hjälplöshet igenom.

– När jag växte upp fanns nästan inget hopp om att tillfriskna från leukemi, för mig var beskedet dödligt, som tur är har forskningen gjort enorma framsteg senaste åren.

Ögonen avslöjar att samtalet väcker jobbiga minnen till liv, för en kort stund pratar vi om något annat, men vi är snart tillbaka.

– Den där totala hjälplösheten är svår att ta in, svår att förstå sig på. Det är först när man upplever den som man vet.

Rubens behandling schemalades till 140 veckor. Framförallt den första tiden var väldigt påfrestande med starka medicineringar. Hela familjen bodde på sjukhuset under flera månader.

– Första halvåret var vi nog bara hemma i sammanlagt 30 dagar, det är en stor omställning som påverkar alla i familjen, men att dela upp sig var aldrig ett alternativ, man skulle gå sönder om man satt hemma, om man inte fick veta allt som hände i varje sekund, säger Oscar.

Trots att Ruben var på sjukhus under en längre tid fortsatte förskolan att ropa upp hans namn varje morgon. Ingen skulle få glömma bort honom medan han var inlagd på sjukhus.

–Jag tycker det var så fint av dem, deras omtanke betydde mycket för oss, säger Oscar.

Under de många och långa behandlingarna på sjukhuset var Rubens farföräldrar och hälsade på så ofta de kunde, nästan varje kväll. De såg hur deras barnbarn förändrades av de starka medicineringarna.

– Det var jobbigt att se hur han tappade sitt hår och sin fysik, han var som ett streck, berättar Robert.

Ruben som alltid varit motorisk och fysisk lärde sig gå när han bara var nio månader. Men som tvååring, efter de första cellgiftsbehandlingarna, var han så svag att han inte orkade ta ett enda steg.

– Det var som att Ruben fick lära sig gå en andra gång, berättar Robert.

Idag flera år efter sista behandlingen mår Ruben bra och han är precis så fysisk och motorisk som han var innan allt började. Självklart finns det fortfarande en oro inför framtiden och sena komplikationer, men Ruben mår bra och det är det viktigaste.

–Eftersom Ruben var så liten när allt hände minns han inte så mycket från den tiden. På det sättet har han varit ganska skyddad, han kommer mest ihåg den senare delen av behandlingen med clowner och lekrum, de roliga sakerna, säger Oscar.

Även Oscar kan ha svårt att plocka fram minnen och detaljer från den värsta perioden, men av en annan anledning. Det är som en skyddsmekanism som tagit bort vissa händelser och skeenden för att han ska orka med. Det finns dock tillfällen som väcker minnen till liv.

– Det kan räcka med att jag ser ett blåmärke på ett barn för att få en stark obehagskänsla, berättar Oscar.

Bo, farmor och dinosaurierna

När Bo Henebratt var elva månader fick han diagnosen retinoblastom, cancer i ögat. Under hela sjukdomstiden har farmor och farfar varit ett enormt stöd, inte bara för Bo utan även för Bos föräldrar Amanda och Gustav. – Vi hade inte klarat oss utan dem, säger mamma Amanda Gustavsson.

Läs mer

När världen stannar

Ge en gåva

Ruben Wilund

Akut lymfatisk leukemi (ALL)

Lästips

”Jag hade ett blåmärke i pannan”

Bo, farmor och dinosaurierna