”Det är aldrig den mobbades fel”

Mobbning är komplext. Många orsaker och aspekter spelar in när en person hamnar i en utsatt situation. Men en sak är säker, understryker Christer Olsson upprepade gånger, det är aldrig den mobbades fel.

– Jag vill verkligen lyfta fram det. Med versaler! Det är ALDRIG den mobbades fel att det sker.

Christer Olsson torde veta. Han har 45 års erfarenhet av mobbning, som psykolog, författare och föreläsare inom ämnet. Genom åren har han erfarit att den vanligaste orsaken till mobbning är maktpositionering.

– Man vill markera sin status och position. Kan vem som helst bli mobbare? Ja, åtminstone i bemärkelsen passiv medlöpare. Mobbaren är ofta feg och sällan ensam.

Han har upptäckt ett genomgående mönster i de utsattas egenskaper.

– Vederbörande är fredlig, tar alltså inte till våld. Personen är ofta också något mer känslig än andra. Två väldigt positiva egenskaper, med andra ord.

Men hur går den som blivit utsatt i barndomen vidare i livet? Stefan Blomberg är psykolog och forskare vid Arbets-och miljömedicin på universitetssjukhuset i Linköping. Han har även många års erfarenhet av barn och unga med funktionsnedsättning och menar att samtal är en betydande väg fram.

– Det är viktigt att lyfta sina existentiella grubblerier och ställa frågor som: ”Varför blev det så här?” eller ”Varför drabbades just jag?”. Att lasta av de här frågorna på en person man har förtroende för – en kurator, psykolog, vän eller familjemedlem – kan vara oerhört viktigt.

I samtalen kan du även sätta upp målsättningar och få hjälp att hålla kursen, fortsätter Stefan Blomberg, till exempel att etablera nya sociala kontakter, att ägna dig åt något intresse eller att bli mer självständig.

– Fundera över vad det är du vill och vad du själv tycker är viktigt. Ta sedan små steg i den riktningen, ungefär som ett träningsprogram: Föreställ dig en otränad person som har som mål att springa fem kilometer. Personen kanske inte klarar av det redan i morgon – men kan däremot börja med promenader och sedan trappa upp träningen stegvis. Men ta inte för stora steg, då finns risken för bakslag och att man blir ännu mer rädd.

Den som ska börja på en ny arbetsplats bör gärna vara öppen med sin sjukdomshistoria, anser Blomberg.

– Många som jag har stött på genom åren har fått med sig hemifrån att de inte ska prata om sina funktionsnedsättningar öppet. Men det är aldrig bra i längden, vare sig för det personliga måendet eller det sociala bemötandet. Att ge kollegorna lite bakgrund och förklaring brukar väcka empati och förståelse – och därmed leda till färre missförstånd.

Det finns ingen universallösning på mobbning som fenomen. Men enligt Christer Olsson är samsyn en god början.

– Jag vill hävda att mobbning aldrig är en olöslig problematik. Det är en fråga om engagemang och tid. Finns det skolor och arbetsplatser som är helt mobbningsfria? Ja. Finns det sådana som är kränkningsfria? Nej. Där det finns människor finns också kränkningar. Men ju snabbare man tar itu med kränkningen desto mindre är risken att den etableras och utvecklas till något annat.

Vad gäller utfrysning så måste man vara extra uppmärksam, avslutar Christer Olsson.

– Visst finns det personer som vill vara mer ensamma än andra – men ingen vill vara själv vecka efter vecka, månad efter månad. Då är det något som inte stämmer, och då måste man agera. Markera tydligt med hälsningar, ha ögonkontakt, kanske till och med ge en och annan kram