Till minne av brorsan

Till minne av brorsan.

Vi har knäckt 30 000 förr, varför skulle vi inte klara det nu?

När jag stod bakom barnet i kassakön ville jag säga något. Visste inte vad, men, något. Det knubbiga cortisonansiktet, den skalliga skalpen, jag har sett det här förut.

”Bit ihop, var stark, det ska gå bra!”.

Ögonen tårades och han var helt omedveten om min närvaro. Troligen kunde alla i affären på något sätt tänka på någon, död eller levande som gått igenom samma sak som det här barnet. Det dyker upp minnesfragment från min egen uppväxt.

Trots att åren gått och att jag fått kråkfötter under ögonen kan jag minnas hur sköterskan plockade bort koagulerat blod från ett annat barns skalp, strålningsapparaturen framför min ett år äldre bror. Han gjorde ”tummen upp” när han låg i respirator efter ett 12 timmar långt ingrepp där dom lyckades få bort tumören. Det känns mer smärtsamt idag då jag som 33 åring minns min 12 årige bror som just ett barn. Ett oskyldigt barn vars drömmar skrotats och nu bytts mot regelrätt dödsångest.

Jag satt där, som friskt barn, på barncancerfondens julbord och såg, sjuka barn, cortisonansikten som saknade behåring medan snön virvlade ute i mörkret.

Besvikelsen att hans barndom knappast kan räknas som en ”barndom”.

Det var ungefär så jag sa flera gånger innan han dog. 

"Bit ihop, var stark, det ska gå bra!”.

”bra”?

Om det gick att springa bort från orättvisan, sjukdomen, hade jag lyft pojken i kassakön, släpat, tvingat. Om jag visste att det skulle gå bra så skulle jag ha sagt ”det kommer gå bra!”. Men det är inte så livet fungerar. Han gick vidare, ut mot parkeringen med sina föräldrar. Det var 3 år sedan. Ingen aning om vart han är idag. Min dotter springer runt brorsans, sin farbrors, gravsten. Ställer frågor om döden. Det är ingen himmel, det är inget nangijala det är ingen återförening med någon utan du lever ditt liv nu.

Aldrig mer.

Jag beskriver kremeringsprocessen. Ibland tänker jag tanken, mardrömmen, att mina barn skulle bli sjuka.

Levnadsglada, kreativa och fantastiska barn med hela livet framför sig. Så som barn är, eller så som barn SKA vara.

Vi bor i ett starkt välfärdsland. Vi bor i ett land med relativt hög disponibel inkomst. Men inget av detta är garantier för att inte vi själva, eller någon vi älskar ska sluta för tidigt i en urna nere i tjälen. En oersättlig förlust av något ovärdeligt. Varenda år så startar jag en insamling som tar slut 15 februari, dagen som kallas ”internationella barncancerdagen”.

Vill du vara med mig och stötta forskning och stöd till förmån för alla som drabbas eller har drabbats av barncancer?