Till minne av brorsan 2018

Till minne av Stefan Forsberg

Den 15 februari så är det den internationella dagen för att uppmärksamma barncancer. Barncancer bryter ned hela familjer, släkter, mentalt. Det är hemskt, givetvis, för de barn och familjer vars framtid kommer präglas av sjukdomen. Det värsta, det är de barn med cancer som inte har någon framtid. När brorsan avled 2006 till följd av en hjärntumör var han inte ett barn. Han hade dock blivit ärrad av sjukdomen sen han fick tumören som just barn. Barncancerfonden var för mig som anhörig ett viktigt inslag. Därför vill jag gärna att folk bidrar till till denna insamling, till förmån för barncancerfonden. Nu när jag är 31 år gammal så gör det fortfarande ont att läsa alla texter från den här tiden. Tänk då på att detta är flera människors vardag. Utdraget nedan är från den kväll då brorsan slutade andas, då vi fick reda på att det är definitivt.

Vi tar på oss våra skor och går fram genom Arvikas mörka kvarter. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om. Men jag var i en annan värld. [slutade andas?]
Jag kramar och tackar Arne och går in i Akutentrén. Stefan har satts i respirator. Jag möter mina föräldrar, trötta, ledsna men ändå kämpandes. Vi sitter i läkarnas personalrum på intensiven. Jag var i chock och somnar på soffan. Vaknade ca 05:00. Går upp och får för mig att jag ska fixa frukost. Daggen ligger på gräsmattan medan jag tar genvägen till macken som ligger 300 meter bort. Jag hoppar över ett dike, tappar balansen och foten dränks i vatten. Jag svär högt för mig själv och fortsätter. Jag köper med tre baguetter. När jag kommer fram sitter jag still, mamma och pappa ville inte ha. En läkare kommer in och tittar mer ner i golvet än vad han tittar på oss. Han hade ringt Uppsala.

- Stefan kommer dö….

Ingen blir chockad ingen häpnar. Vi var trötta. Ungefär som att man accepterar att bli skjuten efter lång tortyr. Man blev likgiltig. Mamma vänder sig mot pappa. Hans stora händer omfamnar hennes axlar medans hennes huvud sjunker ned i hans bröstkorg. Han stirrar ut i luften och tittar ut med en tom men smärtsam blick, otroligt smärtsam. Läkaren sitter där på sin stol och är helt tyst. Jag tittar på alla och allt. Som så många gånger förr rinner tårarna nedför mina kinder. Men jag blir inte varm. Jag fryser och bara stirrar. Vi går in till Stefan. Han ligger där igen. Helt tyst. Dioderna från apparaterna lyser upp det mörka rummet. Vi pratar inte. Söndagen passerar. Kommer inte ihåg ett dugg.”