Insamlat hittills: 20,290 kr

135%

Mål: 15,000 kr

Insamlingen har stängt
Målsättning: 15,000 kr

Till Jeppes minne

Tillsammans kan vi ge fler barn chansen att göra kampen lättare och med ett bättre slut. Sprid detta till alla du känner via e-post och bloggar.

Den 27 juni 2006 har jag vetat i två veckor att Jesper ska dö. Med honom händer massor, andningen börjar bli svår. Med mig har bara förvirringen och rädslan vuxit. Min egoistiska önskan att alltid få ha honom här, sjuk eller inte, blir allt starkare. ”Vad jag tycker om dig, mamma” säger han och ser mig djupt i ögonen med stora pupiller och grådassig ögonvita.

Jesper sover bredvid mig i vår säng. Andningen ligger högt och är snabb, ibland lite oregelbunden. Jag lyssnar. Lyssnar. Lyssnar hela natten. Hans hår är sjöblött av svett, trots att han inte har feber. Han säger att han inte får luft varje gång han andas, men sover ganska fridfullt större delen av natten. Själv slumrar jag av och till, och vaknar med Jesper tätt intill. Hans händer på min hud, en hand i min. Vi är nära, så nära, och det finns inte en chans att mitt hjärta ska förstå det min hjärna meddelar. Att detta snart är slut. Hans hand i min. Hans värme mot min. Hans kärlek med min. Han är ju här! Hur ska det kunna förändras? Men hans intensiva andning för mig ändå sakta mot insikten och jag är så rädd att han ska vara rädd. Så rädd att han ska möta min skräck och mitt raseri.

Att veta att någon man älskar ska dö, gör inte att man kan ta tillvara på varje sekund. Du kan inte frysa tiden ändå. Du vet aldrig hur ett ögonblick kommer att se ut i ditt minne.

Jag är verkligen rädd för att inte minnas hur han känns. Och nu känns han bara sjuk. Har han någonsin varit annat än febrig, blek, öm och ledsen? Och är det verkligen det jag ska komma ihåg under resten av mitt liv? Kommer hans finurlighet, livsglädje, nyfikenhet och smittande aptit på livet också få plats? Och lukten av sjuk? Går den att glömma?

Tre gånger har jag hittills trott att det varit dags. Och den paniken går utanpå allt. I övrigt används tiden till att fokusera på att han inte ska ha ont och att allt ska sluta väl. Men i stunden av rädsla kan jag ana att han också ska vara borta. Inte bara dö. Utan också vara död. Borta. Inte lukta, se, prata, lida, gråta, skratta, kramas, andas. Ingenting. Bara vara död. Jag har verkligen svårt att se poängen med det hela. Jag förstår att han kom till oss för att visa oss hur äkta livsglädje ser ut. Men nog hade det gett mer om han fått fortsätta visa oss det?

Senaste bidragen till insamlingen

  • Anonym

    Henrik Åhman

    Anonym

    Helena Bergman

    Anonym

    Erik o Jennie Änghagen

    Anonym

    Emmy Bjermqvist

  • Anonym

    Anna

    Anonym

    fam Wigren

    Anonym

    Jeanette Zettergren

    Anonym

    Helena, Ingemar, ängeln Linn & Robin

Här kan du bidra på ett enkelt sätt!

Scanna QR-koden till höger i din Swish-app och bidra med valfri gåva.

Scanna här!